Efter det borgerliga maktövertagandet 2006 har vi fått se stora försämringar inom socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen. Allt fler hamnar utanför den trygghet som dessa försäkringssystem var tänkta att erbjuda. Samtidigt går dessa försäkringar med stora överskott, och skulle alltså kunna förbättras utan att högre avgifter skulle behöva tas ut.
Enligt Folksams rapport "Välfärdstendens 2011" uppgick det samlade överskottet i socialförsäkringarna, exklusive arbetslöshetsförsäkringen och pensionssystemet, år 2010 till fyrtiofem miljarder kronor. Enligt siffror som TCO redovisat gick samtidigt arbetslöshetsförsäkringen med ett överskott på tjugotre miljarder kronor. De arbetsmarknadsavgifter och medlemsavgifter som staten tog in från a-kassorna uppgick till sextioen miljarder kronor medan endast trettioåtta miljarder betalades ut i ersättningar till de arbetsösa.
Sammantaget genererade dessa försäkringar tillsammans ett överskott på sextioåtta miljarder kronor, 68 000 000 000 kronor!
Men det är inte de enda försäkringssystem som går med överskott. Arbetsskadeförsäkringen uppgick till dryga fyra miljarder kronor, och sedan år 1999 har denna försäkring genererat ett samlat överskott på dryga tjugo miljarder kronor.
Försäkringskassan redovisade för ett tag sedan att tandvårdsförsäkringen genererade ett överskott på två miljarder kronor. Tandvårdssubventionerna skulle alltså kunna förbättras utan att nya pengar skulle behöva tillskjutas. Men viljan finns uppenbarligen inte. Kan detta bero på att pengarna redan intecknats på andra håll i statsbudgeten?
Gång på gång hör man arbetsgivarorganisationer som klagar på arbetsgivaravgifternas storlek. Men har ni någon gång hört dem klaga på hur den inbördes storleken på de avgifter som arbetsgivaravgiften består av förändrats sedan den borgerliga regeringen tillträdde. År 2005 uppgick de destinerade avgifterna inom arbetsgivaravgiften, det vill säga sjukförsäkrings-, arbetsskade-, ålderpensions-, efterlevandepensions-, föräldraförsäkrings- och arbetsmarknadsavgifterna, till 29,39 procentenheter av den totala avgiften på 32,46 procent. Resterande, den allmänna löneavgiften som också ibland brukar kallas för den allmänna löneskatten, uppgick till 3,07 procentenheter. År 2012 uppgår den allmänna löneavgiften till 9,21 procentenheter och de övriga har alltså sedan 2005 sänkts till 22,21 procentenheter. Så samtidigt som överskotten inom dessa försäkringssystem är stora så har en stor omfördelning till den allmänna löneavgiften gjorts. Och pengarna från den avgiften går direkt ner i statsbudgeten. Detta är en dold beskattning som det alldeles för sällan talas om, och som den borgerliga regeringen sett till att höja sedan den tillträdde.
För finansminister Anders Borg är dessa försäkringssystem ett par guldbyxor som tack vare den allmänna löneavgiften är än mer välfyllda än de först verkar vara. Men hans "nallande" ur guldbyxornas fickor undergräver systemens försäkringsmässighet, och på sikt också därigenom det allmänna förtroendet för dessa system. Varför ska man solidariskt vara med och betala till dessa system om pengarna inte ens går till de som är i behov av försäkringens skydd? Men detta är kanske ett led i det systemskifte som just nu pågår.