Finanskrisen en väckarklocka
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Möjligen är det sant alltihop, men samtidigt är det något lurt med lugnande försäkringar. Börjar de bli för många väcker de oro i stället, då börjar man ana ugglor i mossen. Förhoppningsvis har vi lärt oss att inte tro alltför blint varken på experter eller prognoser. Riktigt säkert är bara att vi lever i en osäker tid och att det kan svänga fort, inte minst i politiken.
Den nyss så uträknade Gordon Brown hyllas plötsligt som en hjälte och var det Fredrik Reinfeldt som fick vara tacksam för att vi bara är halvvägs till nästa val är det nu Mona Sahlin.
Ofattbart att en så garvad politiker som hon kunnat ställa till en rödgrön röra nästan i klass med den Carl Bildt försökte skrämmas med redan för fjorton år sen.
Det inbördes trasslet kan kanske redas ut. Men oppositionens självmål har fått borgaralliansen att låta pånyttfödd igen och den skadan kan i längden visa sig allvarligare.
Alla jämför finanskrisen med bankkrisen på nittiotalet och hur skickligt Bo Lundgren skötte den. Men varför inte också kasta ett öga mot sjuttiotalets strukturkriser? I så fall slås man lätt av olikheterna.
Staten la fram stödpaket, industriministern (han hette Åsling - om ni kommer ihåg honom?) fick löpa gatlopp, det vurmades för "alternativ produktion" och vem minns inte Algotssömmerskornas heroiska kamp för sina jobb i Skellefteå, Norsjö och på andra orter?
Det hjälpte visserligen inte, men i alla fall.
Hur fjärran verkar inte denna politiska glöd nu på 2000-talet. I dag möts varslen med resignation för att inte säga uppgivenhet, få tycks vänta sig några stordåd från regeringshåll och några fackeltåg har inte synts till, varken i Volvokrisens Göteborg eller någon annanstans.
Vad beror det på?
Möjligen på att vi numera är kollektivanslutna till marknaden allihop, om inte annat så via EU, bostadslån eller pensionssystemen.
Men den största skillnaden är förmodligen att då, på sjuttiotalet, trodde vi fortfarande att ett annat samhälle kunde vara möjligt. Och det tycks nästan ingen tro i dag.
Men med den avreglerade kapitalismens bankrutt borde det ändå vara dags att vädra ut efter den värsta marknadsfundamentalismen. De politiker som i flera decenniers tid devalverat sig själva till marknadens lydiga tjänare inser förhoppningsvis att de måste ta kommandot över den igen.
I så fall har krisen åtminstone haft en nyttig funktion: Som väckarklocka.
Ett tidens tecken är att det som falskt marknadsförs som ett sjätte Nobelpris för en gångs skull tilldelas en ekonomiprofessor med vänsterstuk.
Att Paul Krugman är amerikan dessutom och bara 55 år gammal gör bedriften att hitta honom ännu större.
En annan som välförtjänt belönas är Yngve Ryd från Jokkmokk som i dag upphöjs till hedersdoktor i Umeå för ett sällsynt gediget författarskap om timmerhästar, snö och mycket annat.
Den som läst hans bok om samisk eldkonst fuskar inte gärna med tändvätska för att få fyr på brasan fortsättningvis.
Inte utan att skämmas i alla fall.