Låt oss nu filosofera lite. Vi utgår från att det i ett samhälle dels finns ”klyftor” mellan människor, men dels också ”skillnader”. ”Klyftor” definierar vi som en ravin mellan olika grupper, hinder som stoppar enskilda från att exempelvis utbilda sig till sin möjlighetsnivå, eller som gör att en viss grupp människor inte får den vård de behöver, kanske på grund av fördomar eller avgifter. Finns det klyftor har vi inte samma möjligheter att ta oss fram i samhället. ”Skillnader” definierar vi som olikheter mellan människor. Att några går på socialhjälp, medan andra skrattar hela vägen till banken. Klyftor och skillnader är inte nödvändigtvis samma sak.
Utbildning är en bra illustration. Vi kan tänka oss ett samhälle med rätt stora inkomstskillnader, men där klyftorna ändå är små, därför att gymnasieskolor och högskolor och till och med anrika universitet har sina dörrar öppna för alla, oavsett bakgrund, genom bra studiestöd och tydliga krav på antagning via meriter. Vi kan också tänka oss ett samhälle där (de mätbara) inkomstskillnaderna är rätt små, men där det ändå finns (kulturella, social, etniska) barriärer mellan människor som gör att vissa grupper hamnar utanför det goda livet eftersom de inte ”knäckt koderna” eller har ”fel” ursprung.
Vi hade exempelvis en period på sjuttio- och åttiotalet när vi dels hade väldigt små inkomstskillnader i Sverige, men där den högre utbildningen samtidigt var svåråtkomlig för stora grupper. Lönespridningen var liten men ”den sociala snedrekryteringen” stor.
Med denna utgångspunkt kan vi se hur fyra olika samhällstyper växer fram:
1) Lika inkomster, olika möjligheter
Ett samhälle där inkomsterna är ungefär lika, men en stor grupp människor på grund av klyftor har svårt att uppnå livets goda, sådant som en god utbildning, hög arbetstillfredsställelse och bra uppväxtmiljö för sina barn. Vi har således jämlikhet i inkomster men stora skillnader i livschanser.
2) Olika inkomster, lika möjligheter
Ett samhälle där inkomstskillnaderna är stora, men nästan alla har möjligheter att söka sig till utbildningar, nya bättre jobb och där barnen har stora möjligheter att utveckla sina möjligheter. Vi har här således ojämlikhet men lika chanser i livet.
3) Olika inkomster, olika möjligheter
Ett samhälle där inkomstskillnaderna är stora och många i samhället saknar livschanser. Såväl inkomster som livschanser är ojämlikt fördelade.
4) Lika inkomster, lika möjligheter
Ett samhälle där såväl inkomster som livschanser är lika fördelade. Alla har stora möjligheter att påverka sin livsbana utan diskriminerande regler eller andra osynliga skrankor. Alla har också ungefär samma inkomst.
Dessa fyra samhällen kan vi filosofera en stund kring. Och om vi väljer ett samhälle med små klyftor som ideal, varför skulle vi i så fall vilja ha små inkomstskillnader? OM alla har samma chanser får de också de inkomster de kvalificerat sig till. Om hindren för att påverka sin inkomst med egna insatser är små, då är väl också skillnaderna mellan människor rätt ointressanta? Eller? Vi inser också att ett samhälle där alla har lika chanser men inkomstskillnaderna är stora kräver att den som tjänar sämst ändå har en hygglig inkomst. Så att chanserna blir verkliga, och inte bara teoretiska.
Men i så fall är det inte avståndet mellan den rikaste och den fattigaste som är det avgörande, utan nivån till ”golvet” som den sämst ställde har. Det handlar inte om att alla ska få lika, utan att alla ska få nog.
Stig-Björn Ljunggren
stikkan@ljunggren.com