Jag såg en politisk seriestripp en gång där en vit man hjälptes upp på en höjd av en mörkhyad man. Det indikerades att den mörkhyade mannen var slav medan den vita mannen var ägare. Därefter så kom förbudet mot slaveri och den mörkhyade mannen frågade den vita ”Kan du hjälpa mig upp på höjden?” varvid den vita mannen svarade ”Nej, vadå? Jag tog mig ju upp hit helt själv så nu får du minsann arbeta dig upp på egen hand”. På ett sådant finurligt sätt illustrerade tecknaren motståndet mot utjämningen av de sociala klyftorna.
På samma sätt ställer sig nu Folkpartiet i dagens valrörelse i en besläktad fråga: Klyftan mellan kvinna och man i dagens Sverige. Det torde vara väl känt att trots Sveriges ”oerhört jämställda samhällsklimat” så ägs den absoluta majoriteten av Sveriges kapital av män. Samtidigt återfinns i princip inte en enda kvinna bland toppcheferna i det privata näringslivet, där den största delen av kapitalet flödar. De är istället oftast förvisade till mellanchefer och positioner med låg sannolikhet att klättra högre i den kapitalistiska pyramiden. Majoriteten av rika kvinnor har för den delen ärvt sin rikedom medan män fått den utbetald i lön, bonusar och avkastning.
Så kommer Folkpartiet och proklamerar: ”Nu skall vi göra Sverige jämställt utan (ondskefull) socialism!” och folket jublar. Äntligen ett alternativ för den som tycker att vi alla ska vara lika, utan att någon ska behöva öppna plånboken. Kvinnor ska minsann få arbeta sig upp ur samhällets botten utan någon påskyndad ekonomisk utjämning. Jämställdare än så blir det inte, enligt Folkpartiet. Eller?
Problemet ligger då självklart i att rika män fått skjuts mot makten och härligheten av det skeva samhället. De starka ekonomiska vinningarna som kapitalets män (och före det, adelns män) kunnat dra till sig har påskyndats och stärkts av underkuvandet av andra parter i det ekonomiska systemet. Förutsättningarna för vita, europeiska män har varit gynnsammare än för alla andra genom århundraden. Slaveri, skeva lönesättningar, diskriminerande anställningar, obetalt hushållsarbete och påtvingat socialt ansvar har i det patriarkala samhället varit självklara.
Folkpartiet och borgerligheten ligger kvar i den eviga myten om klyftan mellan rik och fattig, mäktig och svag, är skapad av den starka partens förträffligt hårda arbete medan den svaga parten varit lat. Denna bedrägliga, seglivade myt som samhällsvetare sedan 1800-talet har pekat på som falsk.
Till seriestrippen kan vi nu lägga till en kvinna, som står nere på marken. Hon frågar den rika, vita mannen om en hjälpande hand för att nå höjden och han svarar ” Nej, vadå? Jag tog mig ju upp hit helt själv så nu får du minsann arbeta dig upp på egen hand!”