I januari fyller bantningskurerna tomrummet efter julborden. Det är klart vi behöver styra upp vårt ätande efter allt detta. Vi kanske åt för mycket även innan. Men dieterna blir sällan långvariga eftersom de inte leder till en livsstilsförändring.
För några år sedan var GI-kosten ett mirakel. Mat med låg glykemiskt index. Sen LCHF. Lite kolhydrater, mycket fett. Nu är det 5:2 som gäller. Kort beskrivet: frossa i vanlig ordning i fem dagar, svält dig i två. En form av organiserad ätstörning. Tidningar, kokböcker och andra förespråkare lägger ofta till en liten varningstext i sina recept. ”Ät inte 5:2 diet om du har ätstörningar, är ung eller har några sjukdomar”. De olika dieterna vi matas med främjar såklart väldigt sjuka ideal om hur vi ska se ut. Men framför allt hur vi ska komma dit.
Jag har visserligen inte viktproblem, jag tränar och äter ganska nyttigt. Jag är närmare åldern 25 än 30. Så det är klart att jag inte ska uttala mig. Däremot har jag IBS. Så kallad kolon irritable. Eller risig mage. Det gör att jag får tänka på vad jag stoppar i mig ändå. Allt som är gott får jag ont i magen av. Vad har det för betydelse? Jo, jag tvingas äta bra mat regelbundet, undvika socker och röra på mig. Det hälsosamma livet är ett måste med andra ord.
För många blir det hälsosamma livet inte ett måste förrän de blir äldre och ämnesomsättningen i kroppen ändras.Då först märks resultatet av ett osunt liv. Problemet är att vi i 40-årsåldern har svårare att ändra vanor än i vad vi hade i tonåren.
I dag är över hälften av befolkningen i Europa överviktiga och i Sverige kostar fetma 6 miljarder kronor per år i sjukvården. Vi har alltså ett gigantiskt folkhälsoproblem som inte längre kan handla om enskilda individers matvanor utan måste kopplas till större förändringar.
Forskning visar att stresshormonet kortisol saboterar vår aptitreglering. Stresshormon frigörs såklart när vi stressar. Vi jobbar för mycket, orkar inte träna när vi kommer hem och det finns för många andra måsten som känns viktigare. Här tror jag den största boven till dagens hälsoproblem finns. Vi äter inte ihjäl oss – vi jobbar ihjäl oss.
Alla behöver ta hand om sig själv, äta bra och röra på sig. Var och en har ett ansvar att inte bränna ut sig vid trettio och få en hjärtinfarkt för tidigt. Men samhället har också ett ansvar. Vad vi äter och hur mycket vi rör på oss är inte en privat fråga. Det är en politisk fråga som allt för få vågar prata om i dag. Vi behöver inte svält två dagar i veckan, vi behöver mer friskvård och mindre övertid fem dagar i veckan.