Fegt att skylla på Persson!
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men Göran Persson ledde partiet till seger 1998, trots att valet föregicks av en skarp budgetsanering. Han var ledare även i segervalet 2002, och var i hög grad arkitekten bakom den formidabla framgången 1994. Han höll, trots visst gnissel, ihop partiet i den EMU-omröstning där partiet var delat. Det är resultat fullt jämförbara med både Olof Palme och Ingvar Carlsson.
Den pampstämpel som Persson fått är i hög grad ett resultat av andra partimedlemmars agerande: fiffel med medlemssiffror och reseräkningar, krogslagsmål och en klantig tsunamihantering. Som partiledare har Persson fått klä skott för allt detta, men det är snarare partiet i sin helhet som bör rannsaka sitt handlande än dess ledare. Att skylla nederlaget på Persson är både fegt och orättvist.
Viktigare än personen är politiken. Sedan början av 1990-talet har det socialdemokratiska partiet, med god hjälp av EU, berövat sig själv möjligheterna att föra en politik för full sysselsättning. Tillväxten i den offentliga sektorn har hållits tillbaka med skattestopp och avregleringar. Man har bekämpat inflationen mer än arbetslösheten. Ovanpå allt detta har man lagt ett mål om överskott i de offentliga finanserna och ett utgiftstak, vilka båda minskat möjligheterna till att minska arbetslösheten.
Dessa åtgärder kunde motiveras av den stora vanskötseln av ekonomin under början av 1990-talet, då inflationen var 15 procent och budgetunderskottet 150 miljarder. Men inflationen är nu sedan länge under kontroll, liksom budgetunderskottet. I ett sådant läge måste den ekonomiska politiken ges andra prioriteringar.
Låt mig ge ett exempel. Under 2005 uppkom ett stort budgetöverskott. I förhållande till planen förbättrades statsfinanserna med dryga 50 (!) miljarder kronor. Detta hade kunnat användas för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, eller för att ge extra bidrag till landsting och kommuner. Men nu var regeringen bunden av utgiftstaket, som kraftigt begränsade handlingsfriheten. Ett förändrat utjämningssystem gjorde istället att bidragen till kommuner och landsting minskade med nära 13 miljarder. Efterfrågan ströps istället för att stimuleras.
Hade regeringen haft möjlighet och viljan att öka efterfrågan, hade arbetslösheten börjat minska redan för ett år sedan, och den borgerliga alliansens viktigaste valfråga hade mist sin udd. Nu förlorades valet med minsta möjliga marginal. Denna förlust var onödig.
Skall partiet vinna nästa val krävs ett trovärdigt alternativ för den ekonomiska politiken. De som nu kritiserar Göran Persson menar att partiet måste ta några rejäla kliv högerut. Men efter fyra år med borgerligt styre kommer väljarna att vilja se ett verkligt alternativ, inte en light-version av folkpartiet. Full sysselsättning, mindre av åtstramningar, inflationsbekämpning och marknadsanpassningar, mer kamp för full sysselsättning. Här är vägen till seger 2010!