Det är ingen som tror att en familj som inte har råd med varsin splitterny smartphone till barnen är fattig. Men när barnen ljuger om skolutflykter för att föräldrarna inte ska oroa sig över hur de ska ha råd, då är man fattig. När barnen frågar hur de ska ha råd med bebisen när mamma berättar att det blir tillökning, då är man fattig. Tydligen finns det en syn på fattigdom som är väldigt onyanserad. Att leva på existensminimum är tydligen inte att vara fattig i vissa ögon. Föreställningen om att familjer måste leva på den yttersta gränsen för att vara fattiga är ingenting annat än absurd. Det finns ingen officiell definition av den moderna fattigdomen i Sverige, men Rädda Barnen vill i alla fall kalla det för ekonomisk utsatthet. Att vara fattig kan vara mer än barn utan skor och vinterkläder.
Det Uppdrag granskning gjorde var skamligt, men det är inte de som skäms. Det är föräldrarna som röker under fläkten medan de fållar upp äldre syskons kläder för de yngre. Det är barnen som tar med sig mackor från skolmatsalen för de är inte säkra på om det finns mat hemma. Det är familjerna som blir vräkta om och om igen. De skäms över att inte ha råd, och kommer inte att berätta om sin skam för tv.
Men var är tiggarna då om Sverige har så mycket fattigdom? Var är soppkökköerna? De hemlösa? Undrar du och skriker om barn som svälter i Afrika. De finns, överallt omkring oss. Men vi vill hålla ett hårt grepp om vår egen plånbok med gott samvete och säger därför att de ljuger, att tiggarna är organiserade och bara lurar av oss pengar. Laila Bagge blev upprörd över att ha sett en tiggande hemlös prata i mobiltelefon, utan att fundera om personen kanske fått det av någon de känner för att kunna hålla kontakten eller av någon av de många organisationer som samlar in telefoner åt just hemlösa.
Varför tror egentligen folk att människor frivilligt sätter sig på knä på gågatorna och ber om pengar, iklädda slitna kläder? Vem skulle göra det om man inte var desperat? Fattigdom kan inte mätas och jämföras globalt, då det är en ytterst relativ fråga. Vi i Sverige har ett rikt land, vilket gör att vi borde skämmas alltmer för att vi inte tar hand om våra invånare. Vi har råd att hjälpa människor ur ekonomisk utsatthet, men istället förnekar vi att den existerar.
Nationalencyklopedin benämner fattigdom som en oacceptabelt låg levnadsstandard. Vem som har bestämt vad som är acceptabelt är det ingen som vet. Med ökande klyftor och en vägran som EU-land att bestämma hur mycket man ska minska fattigdomen med, så är det ett problem som bara kommer att bli värre.
Hur ser vi på fattiga egentligen?
Vad kommer vår förnekelse ha för påverkan på samhället i längden?