"Att vara fattig i Sverige handlar kanske inte i första hand om mat på bordet. Fattiga familjer bor sämre än andra, och i mer utsatta områden. Risken att drabbas av diabetes, fetma och hjärt- och kärlsjukdomar är högre. Barn i ekonomiskt utsatta familjer har en mindre aktiv fritid än andra barn och barn som växer upp i fattigdom får sämre möjligheter i livet än andra barn.
Så länge man inte kan välja sina föräldrar har vi ett gemensamt ansvar för barnen. Det ger barnfattigdomen en moralisk dimension som är långt mycket starkare jämfört med många andra problem. Det är en fråga om anständighet att ge alla barn bra och jämlika uppväxtvillkor. För fattigdom stänger igen dörrar, berövar barnen möjligheter och dessutom sänker den vår gemensamma potential."
Citatet ovan är hämtat från förordet i den första delrapporten från den socialdemokratiska arbetsgruppen mot barnfattigdom som presenteras inom kort. I dessa ord sammanfattas den ideologiska grunden för det socialdemokratiska engagemanget för att utrota barnfattigdomen i vårt land. Det blir genom dessa ord uppenbart att den diskussion som förekommit tidigare kring huruvida barnfattigdomen är ett tillämpbart begrepp i ett rikt land som Sverige är fullständigt irrelevant. För även om inga barn svälter ihjäl eller saknar tak över huvudet så lever alltför många svenska barn i en livssituation där deras livssituation i högsta grad påverkas av föräldrarnas ansträngda ekonomiska situation.
I grunden är det också ointressant vilket procenttal som statistiskt sett sätts på "barnfattigdomen" i vårt land. Det är nämligen lätt att konstatera att utvecklingen går åt fel håll. Allt fler barn får uppleva fattigdomens konsekvenser i sin vardag. De får se hur de inte kan få göra och uppleva samma saker som sina kamrater för att familjen inte har råd med detta. De får se hela sin framtid påverkas eftersom mycket av våra senare liv i hög grad bestäms under vår uppväxttid. De fattiga barnen får se klassamhällets baksida i dagens Sverige.
I den delrapport som arbetsgruppen nu lägger fram är utgångspunkten att ta fram en analys av de bakomliggande orsakerna till den ökande barnfattigdomen i vårt land för att sedan utifrån detta mejsla fram inom vilka områden arbetsgruppen senare ska återkomma med konkreta politiska förslag för att motverka barnfattigdomen och dess konsekvenser.
I rapporten konstateras att den svenska barnfattigdomen i grund och botten handlar om ett arbetsmarknadspolitiskt problem. Den i särklass viktigaste förklaringen till att familjerna hamnar i en utsatt ekonomisk situation är nämligen att en eller båda föräldrarna hamnat utanför arbetsmarknaden. Tack vare det systemskifte som vi sett inom arbetsmarknadspolitiken och de generella välfärdssystemen har den del av befolkningen med de allra lägsta inkomsterna fått se sin disponibla inkomst minska under den borgerliga regeringens styre. Detta samtidigt som de mer välbeställda har fått se sina inkomster öka.
Den socialdemokratiska arbetsgruppen konstaterar därför att få fler människor i arbete är A och O för att minska barnfattigdomen. I kombination med detta är breda generella välfärdslösningar i stället för selektiva lösningar för fattiga den mest effektiva vägen för att minska barnfattigdomen. Utöver detta måste samhällets kompensatoriska insatser för barn i ekonomiskt utsatta familjer bli starkare. Alla barn måste nämligen få en god uppväxt. Här kan förskola och skola spela en avgörande roll. Även samhälleliga insatser för att dessa barn ska kunna ha en aktiv fritid är viktiga.
Det blir intressant att följa arbetsgruppens vidare arbete och se vilka konkreta förslag man senare kommer att presentera. Men en sak är säker. Socialdemokratin får aldrig tappa fokus i dessa frågor. Barnen är vår framtid, och därför måste vi värna alla barns rätt till goda levnadsvillkor. Inget barn får någonsin ställas vid sidan om bara för att föräldern/föräldrarna inte kan försörja familjen.