När Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och LO:s ordförande Karl-Petter Torwaldsson för en tid sedan i en debattartikel på DN Debatt skrev att Sverige under de snart åtta åren med alliansstyre gått från att ha Nordens lägsta fattigdomsnivå till att ha den högsta. De båda konstaterade också att fjorton procent av befolkningen år 2012 hade en inkomst som låg under fattigdomsgränsen.
Detta fick debattörer på högerflanken i svensk politik att gå i taket och rusa ut i högljutt försvar för regeringen. Malin Sahlén och Karin Svanborg-Sjövall på tankesmedjan Timbro hävdade med emfas att den faktiska fattigdomen i stället ligger på en procent i den svenska befolkningen. Detta beror naturligtvis på att den borgerliga tankesmedjan väljer att använda ett annat fattigdomsbegrepp än vad Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson gör. Hos Timbro räknar man med vad man kallar ”allvarlig fattigdom” vilket Timbro definierar som att individen inte ska kunna tillgodose sina grundläggande behov. För att vara fattig i den meningen ska man inte kunna betala hyran, elräkningarna, amorteringarna på bolånen, inte klara en oförutsedd utgift och inte kunna äta kyckling, fisk eller kött minst varannan dag. Löfven och Thorwaldsson talar i stället om relativ fattigdom vilket definieras som att inte ha minst sextio procent av medianinkomsten i landet.
Synen på fattigdom avslöjar i grunden de fundamentala skillnader i människosyn som finns mellan borgerliga debattörer och socialistiska. För om man ska använda definitionen för allvarlig fattigdom som Timbro utgår ifrån blir fattigdomstalen väldigt låga. Bland vissa debattörer på den borgerliga flanken går man ännu längre än vad Timbro gör och relaterar till fattigdomen i underutvecklade länder och hävdar att ingen svensk riskerar att svälta eller frysa ihjäl. Detta avslöjar ett förakt för människan som är skrämmande. Även om man är mer nyanserad likt Timbro så är ändå människosynen skrämmande nog.
Om relativ fattigdom som fattigdomsbegrepp är en riktig definition kan också ifrågasättas. Där har Timbro en poäng. Definitionen har sina brister i och med att fattigdomsgränsen med automatik flyttas uppåt när inkomsterna stiger i landet. Detta behöver inte med nödvändighet innebära att höjningen av gränsen är motiverad ur ett fattigdomsperspektiv.
Men ändå är det relativa fattigdomsbegreppet att föredra framför allvarlig fattigdom som fattigdomsbegrepp då det relativa begreppet i grunden tar sin utgångspunkt i upplevd fattigdom. Upplevd fattigdom behöver inte per definition innebära allvarlig materiell nöd, men den som lever i relativ fattigdom har en livssituation som innebär att man måste vända på varje krona, att man inga marginaler har i sin hushållsekonomi, att man bara har råd med det absolut mest nödvändiga och att man tvingas säga nej till barnen när de vill göra samma saker som sina kamrater. Den relativa fattigdomen innebär mycket påtagliga begränsningar i vardagslivet.
Många borgerliga debattörer försöker framställa det relativa fattigdomsbegreppet som någon form av ”lyxfattigdom” och menar att vi i Sverige inte kan tillåta oss att tala om sådan fattigdom när människor på andra håll i vår värld faktiskt avlider på grund av den fattigdom de lever under.
Men diskussionen kring vilken faktisk ekonomisk standard som ska vara rådande för att man ska kallas fattig gör hela fattigdomsdebatten väldigt fattig. I stället för att diskutera om en inkomst i 2012 års nivåer på 10 000kr per månad för en ensamstående eller 26 000 kr per månad för en familj med två vuxna och två barn är rätt gräns för att betraktas som fattig eller inte så borde man i stället diskutera vilka ambitionerna ska vara i ett välfärdsland som Sverige.
Frågan är om lägsta anständighetsgränsen ska vara att du inte ska behöva svälta eller frysa ihjäl, eller om det ska vara att man inte ska behöva att man ska behöva avstå från en någorlunda anständig ekonomisk standard som innebär att man slipper stigmatisering och utanförskap. En fråga som det skulle vara intressant att få svar på från tankesmedjan Timbro är om det är rätt att barn som inte kan påverka familjens ekonomiska situation ska behöva få uppleva att familjens ekonomi hindrar de från att leva samma ”normala” vardagsliv som andra barn. Eller om det är rätt att vissa barn i vårt land endast ska få äta kött, fisk eller kyckling varannan dag. I så fall är ju inte serveringen av vatten och hårdbröd som frukost på förskolan inte så farlig. Barnen på Hälsans förskola överlevde ju uppenbart.
Fattigdomsdebatten borde handla om politiska värderingar och prioriteringar. Den fråga som borde stå i centrum för diskussionen borde vara vilken lägsta levnadsstandard varje vuxen och barn i vårt land borde garanterad. Då blir det uppenbart att Timbros allvarliga fattigdomsbegrepp inte är meningsfullt i svensk välfärdsdebatt.