Som jag skriver i min huvudledare här intill så finns det händelser som bränner sig fast i ens medvetande så att det näst intill kommer att fungera som ett fotografiskt negativ. Det är möjligt att gång på gång återskapa och återkalla bilden av vad man gjorde när man fick veta vad som hänt. Det är nästan så att känslan blir fysiskt påtaglig, och man kan återkalla både känslor, dofter och andra förnimmelser.
Så är det för mig med den 11 september 2001. Jag minns att det var en grådaskig eftermiddag. En sådan där tung eftermiddag som man bara vill ska ta slut så att man får gå hem. Molnhöjden var låg över Arjeplog.
Och när man då befinner sig på Öberget så kan man nästan få känslan av att himlen och molnen ligger som ett tungt ok på ens axlar. Så tung att man nästan knäar under bördan. Jag minns att jag satt med en begynnande huvudvärk på mitt rektorskontor på Öberga förskola med taklampornas vita och kalla ljusrörssken som en påminnelse om att dagarna redan blivit allt mörkare efter sommarens badande ljus.
Plötsligt ringer telefonen. En upphetsad röst frågar mig om jag sett vad som hänt. Av någon anledning hade jag varken radion på eller någon nyhetssida uppe på internet. När min kompis i andra änden av linjen hetsigt sade: "Du måste kolla in. Det har kraschat plan in i World Trade Center. De tror att det kan vara ett terrordåd".
Med ett visst mått av misstro började jag kolla runt. Verkligheten kom kastad mot mig som ett fruktansvärt hårt slag i magen. Paralyserad följde jag nyhetsrapporteringen på skärmen.
Chockartat började jag inse vidden av det som skedde. Illamåendet sköljde över mig, och jag kände plötsligt en oerhört stark motvilja mot att vara ensam. Ensam när världen kollapsar framför ens ögon. För precis så kändes det där och då, och då hade tornen inte ens rasat. Det andra planet hade inte ens hunnit krascha in i det andra tornet. Men jag ville inte vara ensam där och då. Inte heller skulle jag kunna uträtta något vettigt på jobbet. Jag åkte därför hem till min kompis, för att ha någon att försöka förstå tillsammans med.
Så sakteliga började vi förstå att världen aldrig mer skulle bli sig lik. En del av vår naivitet hade för alltid gått förlorad. Vi var inte längre de oskulder som inte trodde att man kunde genomföra den här typen av terrordåd. Vi insåg att ingen kan känna sig skyddad från terror någonstans. Vi är alla potentiella offer, oavsett var vi befinner oss.
Den känslan förstärktes ytterligare efter det misslyckade självmordsdådet före jul i Stockholm. Att terror kan drabba vem som helst av oss blev då så oerhört påtagligt när jag insåg att jag bara dagen innan passerat platsen där Taimour Abdulwahabs bomb briserade. Ingen av de som gick till sina arbetsplatser i World Trade Center den 11 september 2001 kunde väl ana att de var måltavlan för Al Qaida denna dag.
Jag minns också den fruktansvärda känsla av hjälplöshet som fyllde mig när tornen till slut rasade. Det kändes som den slutliga symbolen för hur min oskuldsfulla världsbild rasade samman. Muhammed Atta och de andra självmordskaparna kröp verkligen under skinnet på mig den eftermiddagen. De tog en del av min trygghet. Och den kommer jag aldrig någonsin att få åter.