Det är en självklarhet att man ska jobba och göra rätt för sig. Det finns nog ingen som försvarar att människor med arbetsförmåga ska kunna leva på A-kasseersättning bara för att de inte vill jobba. Samtidigt är detta inget utbrett problem. Men när man tittar på den arbetslöshetsförsäkring vi har, och det försäkringsskydd vid omställning från ett arbete till ett annat så kan man tro att detta är huvudproblemet på svensk arbetsmarknad.
Från regeringshåll verkar man inte förstå att den viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden handlar om att ge de arbetslösa den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar. På så sätt matchar man det efterfrågan av arbetskraft som finns hos arbetsgivarna med det arbetskraftsutbud som finns att tillgå. Detta gör att man kan komma undan tillväxthindrande flaskhalsar som uppstår genom arbetskraftsbrist samtidigt som man undviker inlåsningseffekter för de arbetslösa som beror på att de inte har en kompetens som matchar dagens krav. Med endast tretusen platser tillgängliga för arbetsmarknadsutbildning är möjligheterna till kompetensutveckling för de arbetslösa i princip obefintliga.
Istället väljer regeringen att utforma arbetslöshetsförsäkringen som om den utgår från att alla kan få jobb, bara de vill. De som sedan finns kvar som rest i systemet verkar inte vara värda att satsa på, utan ska tvingas ut i en åtgärd var syfte mest verkar vara att hyfsa till statistiken. Denna slutstation för de arbetslösa som inte av egen kraft lyckats ta sig ut på arbetsmarknaden hamnar i Fas-3, där du får utföra gratisarbete åt en arbetsgivare som dessutom får ersättning med 225 kronor per dag för besväret att ta emot dig.
Antalet arbetslösa som hamnar i Fas-3 har fördubblats under år 2010 till tjugofyratusen, och kommer enligt prognoserna att fortsätta stiga med oförminskad fart under år 2011, och väntas då spränga fyrtiotusenvallen. Men finns det då inget positivt med Fas 3 alls? Visst finns det positiva saker även med denna åtgärd. Att den arbetslöse får befinna sig i ett socialt sammanhang är en positiv faktor. Social isolering är nämligen ingen bra utgångspunkt för att få ett jobb, och långvarig arbetslöshet riskerar att bidra till isolering. Om Fas 3 fungerat som tänkt, det vill säga att det arbete som skulle utföras skulle vara av kvalitetshöjande art och inte komma att utföras av ordinarie personal hade insatsen ha haft positiva sidoeffekter. Men så fungerar det inte på de flesta håll. På många håll uppstår undanträngningseffekter när ordinarie arbetsuppgifter nu istället utförs av gratis Fas 3-arbetare med aktivitetsstöd eller socialbidrag som enda ersättning. Vanliga lönearbetare ersätts med Fas 3-are som får jobba till "slavlöner". Är det vad man kan kalla för en fungerande arbetsmarknadspolitik.
Regeringen måste styra om arbetsmarknadspolitiken så att den till mycket större del inriktar sig på att se till att de arbetslösa har de verktyg de behöver för att kunna få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Det handlar om satsningar på bra gymnasieutbildningar, på komvux och arbetsmarknadsutbildningar så att den enskilde kan höja sin kompetens och därmed stärka sin attraktivitet på arbetsmarknaden. Detta är långt bättre än att låsa inne människor i ett bestående utanförskap i arbetslöshetsförsäkringens Fas 3-åtgärd.