Den som är arbetslös och som står till arbetsmarknadens förfogande ska vara inskriven på Arbetsförmedlingen. På så sätt kan den arbetslöse få tillgång till det stöd som förmedlingen kan erbjuda den enskilde. Under den första tiden av arbetslös, när man tillhör Fas-1, så har man tillgång till kartläggning, jobbsökaraktiviteter med coachning och förberedande insatser. När man varit arbetslös en längre tid kommer man i Fas-2, och då kan Arbetsförmedlingen erbjuda arbetspraktik, arbetsträning och förstärkt arbetsträning.
Efter 450 dagars arbetslöshets så överförs den arbetslöse till jobb- och utvecklingsgarantins tredje steg, Fas-3, och då uppstår radikala förändringar för den arbetslöse. De arbetslösa som haft den absolut lägsta ersättningsgraden tappar i denna fas helt sin ersättning från arbetslöshetsförsäkringen medan de övriga som tillhör en a-kassa får behålla sin ersättning. Men det är bara förnamnet. Den enda aktivitet som Arbetsförmedlingen då har att erbjuda är sysselsättning hos anordnare. Arbetsförmedlingens andra åtgärder är stängda för de arbetssökande som hamnat i Fas-3.
Detta står i bjärt kontrast mot den retorik som den borgerliga regeringen använder sig av. Gång på gång matas vi med parollerna om att de starkaste stödåtgärderna ska riktas mot de arbetssökande som står längst från arbetsmarknaden. Men nog borde väl de långtidsarbetslösa som stått utanför den ordinarie arbetsmarknaden mer än 450 dagar tillhöra den skaran. Men det verkar inte regeringen tycka.
I de vackra informationsbladen om jobb- och utvecklingsgarantin kan man läsa att åtgärderna består av individuellt utformade aktiviteter som ska stärka individens möjligheter till att få ett arbete. Om man tittar på Fas-1 och Fas-2 i jobb- och utvecklingsgarantin så stämmer det, men Fas-3 verkar mest handla om förvaring, även om tanken beskrivs som att den arbetslöse genom sysselsättningen ska få en möjlighet att skaffa sig erfarenheter, meriter och färska referenser.
Men det finns mer som är anmärkningsvärt inom jobb- och utvecklingsgarantin. Inte nog med att möjligheterna till utbildning är stängda för den som befinner sig i Fas-3, det är också så att en utbildning som påbörjas i Fas-1 eller Fas-2 inte kan godkännas om den sträcker sig in i Fas-3. Detta är minst sagt skrämmande. Det är väl dokumenterat att utbildningen öppnar dörren till arbete.
Allvarligast av allt är ändå det praktikstopp som Fas-3 innebär. En arbetsgivare som funderar på att anställa en långtidsarbetslös har inte chansen att se hur personen fungerar på arbetsplatsen med de arbetsuppgifter han sedan ska utföra. Arbetsförmedlingen får inte använda praktik för att överbrygga avståndet mellan arbetslöshet och arbete. I Fas-3 är den dörren stängd.
Slutsatsen kan bara bli en. Syftet med Fas-3 är inte att bygga broar in till arbetsmarknaden. Fas3 är mer ett uttryck för regeringens uppgivenhet och kapitulation, och detta har tagit sig uttryck i form av en slutstation för de arbetslösa. Så får det inte vara.
De arbetslösa som bäst behöver Arbetsförmedlingens verktygslåda måste också få tillgång till alla delar i denna. Regeringen måste därför göra ett omtag i arbetsmarknadspolitiken och se till att alla arbetssökande får det stöd de behöver. Den fångenskap som många hamnar i när man placeras i FAS-3 måste brytas. Just nu garanterar jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas inget annat än fortsatt utanförskap. Så illa är det.