Så ser det ut för en ledande vänsterpolitiker i dag - i ett borgerligt Sverige där den ekonomiska, politiska och mediala makten ligger i samma hand, styrd av samma ideologi. Var gärna med här i vår marknadsdemokrati - men här är manus.
Hur blev det så här? På 1970-talet insåg svensk höger att arbetarrörelsen hade det idémässiga övertaget. De mobiliserade till en rad nya och gamla opinionsbildningsverksamheter - förlag och tankesmedjor - och började producera politik. En snart fyrtioårig satsning som bär frukt i dag. För unga liberaler finns sedan dess alltid möjlighet att pröva en idé, få ge ut en bok eller få en slant till ett seminarium. Genom att släppa fram många olika aktörer, med olika ingångar prövar sig näringslivshögern fram till vad som fungerar bäst.
Förbundsekonomen Daniel Lind på Unionen skrev i en krönika i Aftonbladet 21 mars om hur organisationsgraden i facket sjunkit med 15 procentenheter sedan 1990-talet. En avgörande förklaring till detta är förändrade attityder:
"Delvis som ett resultat av arbetsgivarnas systematiska opinionsarbete är det facken som i dag står vid ett vägskäl. Antingen väljer vi att genom en satsning på långsiktig opinionsbildning försöka förändra värderingsklimatet i facklig riktning eller så väljer vi att acceptera utvecklingen som ofrånkomlig."
Man får anta att de där framåtblickande direktörerna hade samma klaustrofobiska känsla som de flesta till vänster känner i dag när tankeutrymmet snävas av och även den vindkänsliga nyhetsjournalistiken springer med näringslivet. Vad direktörerna 1970 insåg var att inga segrar var möjliga utan ett tålmodigt organisationsarbete.
Förändringar kan enklare genomföras i hierarkiska direktörsklubbar än i de folkrörelser facket är. Men någonting måste ske nu - om vi ska kunna skörda frukterna längre fram. Ingenting talar just nu för att samhällsandan ska vända av sig själv.
Vad är det då som håller tillbaks en medveten satsning på långsiktig opinionsbildning från fackföreningsrörelsen? Trots att flera LO-förbund just nu har stora problem med dålig ekonomi och sjunkande medlemstal så är det inte pengar som saknas. Bara genom den senaste Aftonbladetförsäljningen fick LO 115 miljoner kronor att foga till de 700 miljoner som finns i organisationens mediefond sedan tidigare försäljningar. Till detta ska fogas de enorma konfliktfonder som alla förbund sitter på. Det handlar om många miljarder.
Tid är vad som saknas. Striden om fackets framtid står nu och det är nu facket måste bygga motvärnen. Då räcker det inte med utmärkta medlemstidningar eller pliktskyldiga stöd till Dagens Arena eller Arbetarrörelsens tankesmedja. Bra och helt nödvändiga verksamheter - men det krävs också satsningar som påverkar inte bara medlemmar och en krympande skara troende utan också de långsiktiga värderingarna i samhället. Problemet i valet 2010 var inte att de som röstade på S, V och MP brann för dåligt utan att de var för få.
Paradoxalt kan formerna för LO:s och Socialdemokraternas samarbete ställa sig hindrande i vägen för en politisering av facket. Låsningen till S skapar en slags tystnadskultur där LO väntar in S-ledningens linje. Istället borde kärnan i det facklig-politiska vara att påverka S att föra en politik för de breda löntagarkollektiven.
Den insikten sprider sig nu långsamt i fackföreningsrörelsen. Här och där tisslas det om problemen med de förstelnade banden mellan LO och S. Inte för att man vill eller ska bryta med den demokratiska socialism som är ideologi också i facket, utan för att en mer fri relation - särbos snarare än äktenskap - skulle kunna bli både roligare och vassare. Facket skulle bättre kunna idémässigt understödja socialdemokratisk politik om man inte som i dag automatiskt stödde den. Genom en friare roll skulle helt naturliga samarbeten mellan LO och TCO om politiken kunna skapas - men de stoppas i dag av LO:s formella band till socialdemokratin.
Varför inte en helt fristående tvärfacklig tankesmedja som intellektuellt hederligt kan ta itu med de utmaningar på arbetsmarknaden och i samhället som är helt centrala för fackets uppdrag att företräda sina medlemmar. Men en sådan vital tankesmedja som Daniel Lind fiskar efter - i koalition mellan LO och TCO - kan inte bli verklighet så länge LO-fackets politik måste gå bakvägen via SAP:s VU. Då kan och vill inte TCO-förbunden vara med - fastän de många gånger är lika socialdemokratiska och politiserande i sina förslag och sin samhällskritik.
Sommaren 2012 är det LO-kongress. Den viktigaste på 100 år. Vilken väg ska facket ta? Man kan välja att gräva ner sin framtid i nya utredningar. Eller så tas modiga initiativ till en långsiktig opinionsbildning som det kommer skrivas avhandlingar om 2052. Men allt börjar med facklig politisk frihet. Även för socialdemokratin.