Det har varit ovanligt givande att läsa DN:s Peter Wolodarskis analyser av eurokrisen i sommar. Under rubriker som "Ett eko från 1930-talets förödande moralism" den 10 juni, "En farlig medicin för ekonomier i djup depression" den 1 juli och "Sex myter bidrar till eurons farliga läge" den 29 juli har Wolodarski skrivit mycket klokt och initierat.
Wolodarski har till exempel konstaterat att "grunden för finanskrisen i de flesta länder var den privata sektorns överbelåning".
Detta resulterade i sparande och amorteringar. "Sparandet skapade automatiskt underskott i statens finanser ... Om man i det läget sätter i gång offentliga åtstramningar för att åstadkomma budgetbalans blir resultatet att ekonomin trycks ned ytterligare... I en finanskris bör staten därför acceptera budgetunderskott under en övergångsperiod medan företag och hushåll rensar sina balansräkningar. Så agerade Sverige i början av 1990-talet" skriver han.
Wolodarski har även slagit hål på de myter som sprids om bland annat lata greker och kritiserat såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som S-ledaren Stefan Löfven.
"Statsminister Fredrik Reinfeldt fortsätter att peka finger åt södra Europa och sprida villfarelser om att depressionen beror på budgetslarv, när det är depressionen som skapat de senaste årens underskott... Sveriges statsminister har uppenbart ingen idé om hur den akuta krisen ska lösas, förutom att EU:s (läs Tysklands) dikterade åtstramningar ska fullföljas; något som hittills bara spätt på nedgången och fått förödande sociala och politiska konsekvenser" skriver han bland annat.
Peter Wolodarski har rätt. EU:s krisstrategi har handlat om att kräva smärtsamma anpassningar för medborgarna i södra Europa och skydda tyska banker.
Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet har skrivit boken "Den europeiska skuldkrisen" (SNS Förlag). Han förklarar att EU:s och IMF:s "räddningslån" till krisande euroländer i praktiken är ett stöd till de spekulerande bankernas ägare.
Bankerna får dessutom genom räddningslånen politiska signaler om att det är okej för dem att ta stora risker. Om det går bra gör bankernas ägare stora vinster, om det går dåligt tar skattebetalarna över förlusterna.
Tysklands förbundskansler Merkel kräver nu ett fördjupat ekonomiskt och politiskt samarbete mellan euroländerna i utbyte mot löften om ökat ekonomiskt stöd till krisländerna.
Merkel menar att euroländerna snabbt måste skära ned sina budgetunderskott och statskulder, de måste stärka sin konkurrenskraft med strukturreformer som gör det lättare att säga upp anställda och att decentralisera lönebildningen till företagsnivå.
Merkel menar även att EU:s kontroll över euroländernas budgetar och finanspolitik måste skärpas och steg för steg måste tas mot överstatlig skattepolitik.
Europa behöver såväl en budgetunion som en politisk union enligt Merkel.
-Vi måste steg för steg överföra ansvar till Europa sa hon nyligen i tyska ARD:s morgon TV.
Angela Merkel vill att en kärna av EU-stater nu ska utveckla Europas förenta stater. Med en EU-finansminister som har överstatlig kontroll över de enskilda ländernas budgetar, en folkvald ordförande för EU-kommissionen och ett gemensamt EU-försvar ser hon den nya superstaten framför sig.
Det är dessutom uppenbart att Merkel vill bygga sin superstat kring den starka tyska ekonomin.
Risken är uppenbar att Europa glider isär om Merkel får sin vilja igenom.
En europeisk superstat är ingen garanti för fred- snarare tvärtom.