Europas misslyckade krig mot terrorismen
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tungt beväpnad fransk militär patrullerar området kring Eiffeltornet i Paris, svenska UD uppmanar turistande svenskar att vara på sin vakt i Europas storstäder, och medierna rapporterar dagligen om bedömda hotbilder mot offentliga folktäta platser.
Den dramatiskt ökade hotbilden mot Europa är ett eko från den kontraproduktiva euro-amerikanska krigsföringen mot den globala terrorismen.
Om det aktuella hotet mot Europa skulle besannas är det förutom den mänskliga tragedin en del av den politiska vardagen i Mellanöstern och centralasien, en konsekvens av nio års krig mot terrorn. Hotet fyller, även utan att förverkligas, en funktion i krigsföringen mot Europa.
Återigen får vi leva med hot om bomber i kollektivtrafiken och extremt våld på andra offentliga platser. Detta är verkligheten efter det förvärrade globala säkerhetsläget sedan ockupationerna av Irak och Afghanistan.
När europeiska ledare visat sitt stöd för och deltagit i de militära interventionerna i Irak, Afghanistan och nu även i Pakistan har alltid det egna säkerhetspolitiska läget framhållits som orsak. I Sverige har deltagandet i ISAF-styrkan i Afghanistan motiverats som en insats för det afghanska folkets välfärd.
Den för västvärlden övergripande strategin att stabilisera landet för att minska hotet mot USA och Europa har inte ventilerats i debatten. Vilket inneburit att frågan omöjligt kunnat problematiseras på ett annat sätt än som ett val mellan att Sverige stannar i eller lämnar Afghanistan.
Eftersom Sveriges militära engagemang i Afghanistan bygger på överväganden om att skapa stabilitet och säkerhet i Europa måste debatten om den fortsatta truppnärvaron även föras utifrån det perspektivet, inte cyniskt skymmas bakom fina tal om solidaritet och frihet för det afghanska folket medan kriget fortsätter.
Säkerheten för invånarna i Stockholm är beroende av säkerheten för invånarna i Mazar-e Sharif. Frågan är om detta kan uppnås genom den nuvarande militära insatsen.
Två tydliga slutsatser går att dra utifrån det i dagarna ökade hotet mot Europa:
1. De europeiska länderna är mer beroende av varandra eftersom säkerheten i ett land i stor utsträckning påverkar andra europeiska länder. Därför kan vi inte längre tala om en fragmenterad europeisk säkerhetspolitik där några kan ställa sig utanför och andra får ställas till svars för den förda säkerhetspolitiken.
2. Det ökade hotet mot alla europeiska länder visar att den europeiska politiken för ett krig mot terrorismen har misslyckats. Stabilitet och säkerhet för Europas medborgare har inte uppnåtts utan snarare förvärrats.
Det är på tiden att vi omvärderar vår politik för säkerhet, stabilitet och hållbarhet.
För Sveriges del innebär det närmast ett nytt beslut om den militära närvaron och strategin i Afghanistan.