EU består som vi alla vet av tjugosju medlemsstater. Var och en av de tjugosju staterna driver en egen nationellt präglad agenda byggd på nationella egenintressen. Förvisso inget konstigt i detta. Snarare vore väl motsatsen mycket uppseendeväckande. För Storbritannien, med premiärminister David Cameron i spetsen handlar det, liksom för Sverige och Fredrik Reinfeldt, om att få behålla sin rabatt på avgiften till unionen. För Frankrike och president Hollande handlar det om att bevara jordbrukssubventionerna på nuvarande nivåer, oavsett om dessa är orimliga och enormt kostnadsdrivande.
Vad är då skillnaden mellan tidigare förhandlingar kring långtidsbudgeten och nuvarande process? EU har alltid haft en dragkamp mellan nationella perspektiv/intressen och det bästa för unionen som helhet inbyggd i processen. Tidigare fanns en långt mycket tydligare europeisk sammanhållning som gjorde att man strävade efter att komma fram till acceptabla kompromisser som gjorde att man kunde enas. Denna sammanhållning håller nu på att försvinna.
Detta är i sin tur en effekt av den djupa lågkonjunktur som Europa befinner sig i. Många länder genomför ytterst smärtsamma ekonomiska saneringspaket. Paket som drabbar medborgarna hårt. I sådana lägen blir det svårt att försvara att EU:s budget lämnas orörd. Enighet kring att budgeten måste krympas finns, men nedskärningarna på kostnadssidan i EU-budgeten får inte innebära minskade stödinsatser eller ökade medlemsavgifter för det egna landet. En helt omöjlig ekvation att uppnå, vilket EU-ledarna också förstår. Trots denna förståelse är kompromissviljan ytterst låg eftersom man inte vill plussa på nya negativa poster i redan ansträngda budgetar på hemmaplan. Därmed förblir positionerna mer låsta än någonsin.
Samtidigt saknar inte EU:s långtidsbudget möjliga sparobjekt. Med en central EU-byråkrati som omfattar mer än femtiofemtusen (55 000) tjänstemän finns det säkerligen effektiviseringar att göra. Inte heller kan det vara försvarbart att fortsätta med EU-parlamentets resekarusell mellan Bryssel och Strasbourg till en kostnad på långt över hundra miljoner kronor. Och det är bara två av de mest uppenbara besparingsobjekt man peka ut utan att ha någon djupare kunskap kring EU-budgeten.
Den gemensamma europeiska politiken när den är som bäst går ut på att uppmuntra tillväxt och välfärd, och att genom praktisk solidaritet stärka sammanhållningen på vår kontinent. Exempel på detta är den ekonomiska utjämning som EU-transfereringarna faktiskt utgör. En stor del av de offentliga investeringar som genomförts i de forna öststaterna är en direkt effekt av det EU-stöd som länderna erhållit sedan de blev medlemmar. Europa behöver mer av sådana framtidssatsningar. Den tillväxtpakt på femtiofem miljarder euro som planerades gå till stöd till små och medelstora företag och till att motverka ungdomsarbetslösheten var ett lysande exempel på ett viktigt framtidsprojekt. Detta har i förhandlingarna fått stryka på foten trots att en sådan tillväxtpakt säkerligen skulle ge långt större positiva effekter än vad samma summa satsad i jordbruksstöd skulle ge. Så går det när Europas ledande politiker inte förmår hålla blicken riktad mot horisonten, utan i stället bara försöker hålla näsan ovanför vattenytan för att undgå att drunkna.
I stället för att låta kortsiktigheten triumfera borde Europas stats- och regeringschefer i stället visa prov på det ledarskap som krävs i svåra tider. Annars är risken stor att inte bara EU-budgeten blir ett praktfiasko. Hela EU-projektet kan komma att sluta i ett megafiasko. Frågan är om Europa har råd med ett sådant fiasko.