De sanktioner som EU:s ledare äntligen enat sig om slår mot den ryska ekonomins veka liv, energisektorn, och då i första hand oljan. Ryssland får inte längre tillgång till västerländsk teknologi för att utvinna olja till havs och i skifferlager, något som Ryssland behöver göra för att hålla uppe sin oljeproduktion. Landet får inte heller tillgång till kapital för dessa investeringar. Gasen, som Europa gjort sig sorgligt beroende av, berörs dock inte.
Det blir också stopp för vapenhandeln med Ryssland. Dock först sedan Frankrike fått leverera avancerade helikopterhangarfartyg som Ryssland kan sätta in mot andra EU¬-länder, däribland Sverige. En närmast fabulös aningslöshet efter alla tecken på Rysslands opålitlighet och tilltagande aggressivitet. Men det är bra att framtida vapenförsäljning till Ryssland stoppas.
Huvudet under armen hade också Tysklands socialdemokratiske förbundskansler Gerhard Schröder som gick i bräschen för gasledningen genom Östersjön. Vi får hoppas att Schröder som välavlönad ordförande för det tysk-ryska gasledningskonsortiet kan se till att Putin inte stänger av kranarna i vinter. Annars får tyskarna frysa.
De nu aviserade betydligt vässade sanktionerna borde ha kommit för tre månader sedan. De kunde då ha hejdat eskaleringen av inbördeskriget i Ukraina, och räddat liv - däribland de 298 som dödades när det malaysiska passagerarplanet MH17 sköts ner över rebellkontrollerat område, av allt att döma med en rysk missil, avfyrad av skjutglada rebeller eller av ryska militärer på plats.
Den före detta KGB-översten Putin är en yrkeslögnare som satt i system att säga en sak och göra en annan. Han har under våren låtsats gå med på små eftergifter, som aldrig följts upp men tillfälligt lugnat Europa. Samtidigt har han försett de proryska rebellerna med vapen, ”frivilliga”, instruktörer pengar och annat de behövt för att förhindra Ukrainas lagliga regering att stabilisera läget i landet. I takt med att Ukrainas armé pressat tillbaka rebellerna, har Putin ökat den militära insatsen.
Nedskjutningen av MH17 och vad som hänt därefter har avslöjat det proryska upprorets terroristiska natur, och det berättigade i Ukrainas försök att återinföra lag och ordning i landet. MH17-affären har också demonstrerat att Putins regim är notoriskt opålitlig och kapabel till vad som helst. Då Putin idag i stort sett saknar inhemsk opposition (utom den som eventuellt kan finnas i den egna maktbasen), måste vi ställa in oss på att Europas förhållande till Ryssland inte kan bli normalt under överskådlig tid, och handla därefter.
Hur Putin tänker vet vi inte, utom att han föraktar västerländska värderingar och normer, och drivs av mindervärdeskomplex och revanschism. Putin har sagt att Ryssland nu måste bli självförsörjande, men isolering löser inte landets problem. Putin oroar sig bland annat för tillgången på vapen. En stor del av den sovjetiska vapensmedjan låg (och ligger) i Ukraina.
Kretsen kring Putin tycks också drömma om en ny världsordning, där Rysslands framtid ligger i energiexport till Kina och Indien och annat samarbete med utvecklingsekonomierna. Putin glömmer att dessa länder, med undantag för Kina, är demokratier och vill förbli det. Nedskjutningen av ett flygplan från Malaysia lär inte ha ökat de asiatiska länderas förtroende för Putin. Och utan tillgång till kapital och teknologi från väst kommer det att ta många år att ställa om energiexporten till nya marknader i Asien. Nedräkningen av Putin kan bli lång, men nu har den i alla fall inletts.