Ett drygt år har gått sedan den arabiska våren startade. Modiga människors uppror mot decennier av förtryck, spred sig då som en löpeld över Nordafrika och Mellanöstern. Sedan dess har tre av världens mest hårdföra diktatorer fallit: Muammar Ghadaffi, Zine Abidine Ben Ali och Hosni Mubarak. I Syrien pågår ännu folkets kamp mot al-Assad-regimen. I skrivande stund är det osäkert hur utvecklingen kommer att se ut. Varje dag går folket ut på gatorna och varje dag skördas nya offer, men människorna ger inte upp. Ett hopp som även har spridit sig till människor i andra diktaturer.
Från Europa har utvecklingen i regionen varit ivrigt påhejad. Åtminstone efter den första tidens osäkerhet. Franska, brittiska och andra europeiska politiker har ställt sig på folkets sida och stött kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Konstigt vore väl annars. Men det hade varit på sin plats att Europas politiska etablissemang långt tidigare hade höjt sina röster mot diktaturerna i sitt grannskap.
Det var knappast en nyhet att Ghadaffi jagade, fängslade och torterade sina motståndare. Att Ben Ali badade i guld medan folket svalt. Och att egyptisk media var skarpt kringskuren och kontrollerad.
Ändå var det länge tyst från Europas sida, både från Europeiska unionen och från medlemsländerna. Trots att det fanns goda chanser att agera för förändring. Till exempel genom EU:s så kallade associeringsavtal med flera av länderna i regionen, bland andra Tunisien och Egypten.
Avtalen handlar om Barcelonaprocessens tre grundpelare: För det första om dialog om politik och säkerhet, för det andra om ekonomiskt och finansiellt samarbete, inklusive samarbete kring handel, och för det tredje samarbete om sociala och kulturella frågor. Respekten för demokratiska principer och de mänskliga rättigheterna är en grundsats i avtalen.
Trots att avtalen löpt i flera år är detta inte något som EU har följt upp ordentligt. Istället har kortsiktiga ekonomiska intressen många gånger styrt kontakterna.
EU måste bättre stå upp för sina ideal om demokrati och mänskliga rättigheter, också utanför sina gränser. Till exempel genom att ställa krav på auktoritära regimer vid allehanda utbyten och genom att stödja demokratiaktivister: Inte bara europeisk inrikespolitik ska navigeras av demokrati och mänskliga rättigheter utan även EU:s globala roll.
EU bör initiera granskningar av läget för de mänskliga rättigheterna i samtliga länder vi har associeringsavtal med. Varför inte börja med Marocko, Algeriet, Jordanien och Israel? Granskningarna måste göras noggrant och sedan följas upp och ge resultat.
Alla demokratiska institutioner är beroende av ett engagemang från de som har röstat fram dem. Även om det kan tyckas svårt att påverka Europas gemensamma utrikespolitiska agerande, är det möjligt. Det visar Europaparlamentets nej till EU:s fiskeavtal med Marocko, ett avtal som bröt mot folkrätten. Sedan engagerade aktivister fick den svenska socialdemokratiska regeringen att som enda land rösta nej till avtalet 2006 har arbetet för att stoppa avtalet fortsatt. Efter drygt fem år nådde vi fram: Europaparlamentet röstade innan jul nej till avtalet och EU-fisket utanför Västsaharas kust har stoppats. Metodiskt måste vi nu ta oss an andra delar av EU:s utrikespolitik med målet att förändra. Förändring fordrar vårt engagemang, men demokratikämpar måste också kunna lita på de vackra ord EU:s institutioner sagt sig verka för.