Centern står tillsammans med Kristdemokraterna och balanserar på kanten till avgrunden utanför den svenska riksdagen. Partiet befinner sig i en kris efter att under Maud Olofsson ha omdanats från ett folkrörelseparti väl förankrat i myllan ute på landsbygden till att bli ett näst intill Stureplanscentrerat ultraliberalt högerparti som av och till hamnar till höger om det verkliga högerpartiet Moderaterna.
Maud Olofsson har genom detta kommit att stå som symbol för denna omdaning trots att de drivande krafterna bakom förändring stått att finna i den yngre kretsen omkring henne. På något sätt känns det som ett ödets ironi att det är under västerbottnisk ledning som Centerpartiet kommit att nedprioritera landsbygdsfrågorna och i stället söka stöd hos nyliberala krafter i storstadsregionerna. Opinionsmässigt har inte denna omorientering inneburit någon större framgång utan kräftgången har fortsatt.
Det var en påtagligt lättad Maud Olofsson som vid gårdagens presskonferens redogjorde för sitt beslut att lämna ordförandeposten i partiet. Hon erkände att hon funderat på att avgå en längre tid men att hon inte kunnat berätta om sitt beslut förrän nu. Men hon hävdade med bestämdhet att tidpunkten var den rätta just nu eftersom den nya partiledaren behöver tid på sig att landa i sitt uppdrag inför valet 2014.
Det intressanta blir nu att se vilken väg som Centerpartiet väljer att fortsätta på. De fyra huvudkandidater som det talats om en längre tid står till viss del för olika inriktningar inom Centerpartiet. På den ena ytterkanten står riksdagsledamoten Annie Johansson, en av hjärnorna bakom den nyliberala omdaning som skett under Maud Olofsson. Skulle centerpartisterna välja henne till ny partiordförande är det en tydlig fingervisning om en fortsatt kursändring för Centerpartiet.
På den andra ytterkanten står landsbygdsminister Eskil Erlandsson, fast förankrat i den folkrörelsemylla som Centern traditionellt vilat i. Man kan tänka sig att det är stora skaror traditionella centerpartister som gärna skulle vilja se en återgång för Centern mot det folkrörelseparti som partiet en gång var.
IT- och regionminister Anna-Karin Hatt utpekas som Maud Olofssons egen favorit till partiledarposten. Med henne vid rodret kommer Centerpartiet att fortsätta på den av Olofsson utstakade vägen. Miljöminister Andreas Carlgren måste också ses som en kandidat hämtad ur partiets mainstream-fåra, men som till skillnad till Hatt ändå har sina rötter i den miljöinriktade centertraditionen.
Problemet för Centerpartiet är att de egentligen är ett parti som inte behövs i svensk politik efter det att de övergav sitt landsbygdsfokus. Det finns ett bättre miljöparti än Centern. Det finns redan ett nyliberalt högerparti, Moderaterna, även om de nya centerpartisterna verkar tycka att det behövs ett mer radikalt högerparti än vad M numera är. Det finns helt enkelt inget tomrum att fylla på den borgerliga planhalvan om man inte ska återgå till sitt landsbygdsfokus. Men nog verkar det som en högoddsare att Centern skulle välja att vända tillbaka till sina rötter. Så kräftgången för Centern lär nog fortsätta.