I måndags kväll var jag inbjuden till SVT i Luleå för att delta i en dialog om SVT och public service-uppdraget. Det var en spännande blandning människor som inbjudits för att samtala om detta. Det var riksdagsledamöterna Siv Holma från Vänsterpartiet, Leif Pettersson från Socialdemokraterna och Krister Hammarbergh från Moderaterna, universitetsadjunkt Patrik Häggkvist från medieutbildningen här i Piteå, den nye politiske redaktören på Norrbottens-Kuriren Johan Eriksson, Centerns oppositionsråd i landstinget Stefan Tornberg, kommunalrådet i Luleå Karl Petersen, f.d. kommunalrådet i Övertorneå Linda Ylivainio och jag själv i egenskap av politisk chefredaktör på PT.
I samtalet som följde på SVT-folkets presentation av verksamheten här i Norrbotten var det många intressanta infallsvinklar som kom fram kopplat till det här med public service. Det blev ganska snart uppenbart att utgångspunkten för våra resonemang kring public service skiljer sig ganska markant åt. Oavsett om dessa tar sin utgångspunkt i olika grundsyn på själva uppdraget så tål de att tänka på och begrunda.
Den moderate riksdagsledamoten Krister Hammarbergh lyfte exempelvis frågan om hur viktigt det är att fundera i grunden över vilka konsekvenser olika former av sponsring får för SVT:s trovärdighet som opartisk och objektiv aktör och vara ytterst vaksam mot detta. Och visst är det så att i den bästa av världar vore det ultimata om SVT inte behövde använda sig av sponsring för att klara bevakningen av större evenemang som stora idrottsmästerskap, Eurovision Song Contest etc.
Men i så fall måste ju finansieringen av sådana evenemang lösas på annat sätt vilket inte skulle vara någon större ekonomisk belastning på staten då sponsorintäkterna rör sig om mellan trettio och femtio miljoner kronor årligen.
Frågan är bara om Moderaterna som parti tycker att det ingår i public service-uppdraget att sköta bevakningen av sådana evenemang, eller om de snarare anser att sådant är en sak som de kommersiella kanalerna ska ha första tjing på och att public service handlar om att producera de program som inte är intressanta för de kommersiella kanalerna. Om man lyssnar till den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth är det lätt att dra slutsatsen att det lutar åt det senare.
På den andra sidan av myntet finns frågan om public service-uppdraget omfattar att göra denna typ av evenemang tillgängliga för så stor andel av befolkningen som möjligt. Det är en uppfattning som Siv Holma står för, och som jag måste säga känns både tilltalande och rimlig. Jag minns bara hur besviken min far blev när SVT inte hade rättigheterna att sända alla matcher från Ishockey-VM eftersom TV 3 lyckats ro hem åtminstone vissa av rättigheterna. Som ni förstår så är jag själv så pass ointresserad av detta att jag inte riktigt minns hur det var. Men minnena av hans frustration och besvikelse är mycket påtagliga. Han kände sig bestulen på möjligheten att se alla de matcher han ville. När det gäller vissa evenemang som EM, VM och OS så borde första prioritet vara att garantera en så god täckningsgrad som möjligt. Det är närmast att betrakta som ett nationellt intresse.
För mig blir det därför ganska naturligt att tycka att sponsring som endast redovisas med sponsorskyltar med företagsnamn är ett icke-problem ur public service-perspektiv. Det är viktigare att SVT kan se till att stora sportevenemang blir tillgängliga för hela befolkningen. Så pragmatisk är jag.