Det finns två erkända folk i Sverige: det svenska folket och det samiska folket. Så fort man nämner samer så tänker folk på renar, trots att någonstans runt 80 % av samer idag inte är involverade i rennäringen. Istället för att tänka på ett folk som i tusentals år verkat i Norden med en stark historia, ett unikt hantverk och en rik sångtradition, med kunskap om naturens rikedom och förrädiska skönhet, så tänker man på ett djur. Istället för att tala om en hel kultur med sina egna språk, sin egen kulinariska tradition, sin egen läkekonst och sina egna filosofiska perspektiv så reducerar man bilden till en näring. Istället för att prata om folkrätt så pratar man om näringsrätt.
Allt detta kommer från att staten, i sina försök att modernisera och applicera rasbiologi på samhällsuppbyggnaden, bestämde sig för att enbart de samer som ägde renar var riktiga samer medan övriga var vanliga svenskar, i lagens mening. När staten samtidigt genomförde tvångsförflyttningar, konfiskeringar och exploateringar som slog ut i princip hela den sydsamiska rennäringen förstår man snabbt hur bristfällig den uppdelningen är. Trots erkännande av oss samer som urfolk ligger dock denna uppfattning kvar både bland allmänheten i Norrland och bland beslutsfattare i stat och region. Det syns inte minst när både Piteå och Luleå kommun avvisat att bli förvaltningskommuner för samiska språk.
Denna förvridna syn på samer som en näring och inte ett folk reflekteras i att samiska frågor nu förs in under Näringsdepartementet och i valet av Sven-Erik Bucht som ansvarig minister för samiska frågor. I Sameradions intervju med Bucht talade han ensidigt om rennäringen, rovdjur och ”dialog/samråd”. Detta dialogsmantra, samråd och samexistens har formligen sprutat ur munnen på politiker sedan vi samer började demonstrera och göra motstånd på riktigt mot att förlora ytterligare mark, som redan sedan tidigare illegalt konfiskerats av staten, till exploateringar drivna från Stockholm och utlandet. Trots att Bucht mig veterligen har bott och verkat i norr hela sitt liv verkar han knappt veta något alls om urfolket utan utrycker en föråldrad syn. Med honom vid spakarna löses Norrlands problem med mer industri, kosta vad det kosta vill, och ett tomt prat om samråd och samexistens. Därför kommer en hård kritik från samiskt håll, vilket vi kunde läsa i NSD förra veckan.
Vi samer och norrlänningar generellt sett delar de flesta samhällsproblem men där många norrlänningar känner uppgivenhet över samhällsservicens framtid så känner vi ett hot om vårt folks fullständiga upplösande. Årtusenden av traditioner som hotas tillintetgöras av en hänsynslös rovkapitalistisk agenda.
Du har ett tungt ansvar, Sven-Erik. Tiden är ute för tomt prat. Du kanske ska börja med att höra efter om Fridolin inte kan införa lite samisk historia i grundskolan, så att mina framtida barn slipper denna fullständiga okunskap?