Märk väl; Sveriges mest trafikerade vägar. Det är alltså inga byavägar som leder fram till sällan besökta sommartorp, eller enstaka bofasta hus, som underkänns på grund av sina stora
säkerhetsbrister.
Som om inte säkerhetsbristerna vore nog, ålades Vägverket region Norr i november i fjol att spara 20 miljoner kronor på vägunderhållet. Ett sparbeting som bland annat innebar att reflexpinnarna vid vägkanten byttes ut mot reflexfria vägruskor. Det lär inte bidra till att Vägverkets stolta
vision om noll dödsolyckor i trafiken uppfylls.
I mörker och dålig sikt är de reflexförsedda orangefärgade pinnarna en oerhört värdefull vägvisare. Att i en region med Sveriges sämsta vägar dessutom spara in på det som till en billig kostnad något kan höja trafiksäkerheten är inte bara korkat, det är hänsynslöst och absolut inte acceptabelt.
Vägverket vill nu ha mer pengar och begär att regeringen anslår 22,6 miljarder kronor till det svenska vägnätet för nästa år. Det är en ökning med 3,9 miljarder kronor jämfört med den summa regeringen föreslår i budgetpropositionen för i år.
Nya vägar måste byggas och gamla byggas om. I motiveringen framhålls att många glesbygdsvägar är i stort behov av upprustning och att de högtrafikerade vägarna måste vara framkomliga och säkra, vilket dom alls inte är. De dåliga vägarna står både transportföretag och privatbilister dyrt. Då och då kostar det liv och lem. Förra året omkom 440 personer i trafikolyckor, därtill kommer alla dem med skador och bestående handikapp.
Trafiken ökar och från regeringen ställs krav på medborgarna att de ska röra på sig, flytta eller pendla dit jobben finns. Visst, men då ska medborgarna också kunna kräva bra och säkra kommunikationer och vägar. Och infrastrukturen är statens, det vill säga riksdagens och regeringens, ansvar. Medborgarna ska inte vara hänvisade till vägar vars säkerhet är så undermålig som de i norra Sverige. Så länge staten inte har råd med bättre vägstandard, har den inte heller råd att sänka skatten med en enda krona.