Jag kommer just från syncentralen - det vill säga habilitering för personer med synskador. Om jag på det personliga planet ska summera året så är det precis vad som hänt: jag har blivit en person med en synskada. En enkel gråstarrsoperation blev en komplicerad historia som trots många ingrepp inte helt går att rätta till. Jag är konstant bländad och ser en mängd ljuseffekter som ger känslan av att ha ett fyrverkeri i ögat. Men med hjälpmedel som en färgad speciallins kan det bli bra mycket bättre.
Ingen kan utgå från att ha full funktionalitet hela livet. Det är värt att fundera över när samhället formas och i bemötandet av människor. Var femte person i Sverige har en medfödd eller förvärvad funktionsnedsättning. Den som följer mina skriverier vet att jag regelbundet behandlar frågor som rör mänskliga rättigheter, inte minst för funktionsnedsatta. Jag arbetar också som personlig assistent och har därigenom en viss insyn på området. Frågan är om jag nu - med min synskada - kan tala i egenskap av att vara representant för alla personer med funktionsnedsättningar? Blir det jag skriver mer legitimt för att jag själv har en funktionsnedsättning? Eller är det tvärtom så att jag kan avfärdas för att vara partisk när jag exempelvis driver det politiska kravet på att tillgänglighet ska vara en diskrimineringsgrund?
Om detta och andra dilemman i funktionshinderrörelsen har det kommit en bok - Kamper i handikapprörelsen av Agneta Hugemark och Christine Roman. Bland annat diskuteras närvarons politik - vilken betydelse har det att funktionsnedsatta själva för sin politiska kamp? Att funktionsnedsatta själva definierar problem och lösningar? Boken tar också upp spänningar inom funktionshinderrörelsen. Precis som i samhället i övrigt finns det hierarkier och maktordningar som rör till exempel kön, sexualitet, etnicitet och ålder inom rörelsen. Där finns en mångfald av intressen som inte kan artikuleras till en enda fråga.
Jag minns ett reportage jag gjorde för 25 år sedan om ett gift par som påtalade att funktionsnedsatta sågs som könslösa och sexualitetslösa. I dag finns till exempel organisationer för hbt-personer med funktionsnedsättning, som formulerar nya frågor, krav och lösningar. Ett bevis på att rörelser inte är statiska.
Historiskt har funktionsnedsatta haft lite att säga till om när det gäller utformningen av sina egna liv. När lagen om personlig assistans kom, LSS, 1994 hjälpte den till att förändra synen på funktionsnedsatta från passiva vårdtagare till fullvärdiga medborgare. Ett skäl till LSS framgång är att det fanns en rörelse bakom som förde en politisk kamp. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar 2006 bekräftade skiftet i synsätt, tiden då funktionsnedsatta skyfflades undan och nonchalerades skulle vara förbi.
Men sedan alliansen kom till makten har LSS-lagen konstant ifrågasatts. Den borgerliga regeringen slog tidigt fast att LSS inte får bli dyrare. Alla assistansberättigade omprövas med jämna mellanrum med allt snävare ramar som reduceras till att handla om grundläggande behov. Tendensen finns där: en återgång till att se funktionsnedsatta som passiva vårdobjekt, snarare än som aktiva samhällsmedborgare.
Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på SACO, skrev det rätt ut i Expressen 3 december: Passning dygnet runt blir för dyrt. Ordet "passning" får assistenten i mig att rysa - det är nedsättande för en hel yrkeskår. Av samhällsekonomiska skäl anser Wetterberg att institutioner vore bättre för många funktionsnedsatta. På ett förment välvilligt sätt menar han att det inte kan vara roligt att bo ensam de timmar assistenten inte finns till hands - som om han vet hur folk lever. På flummiga och okunniga grunder ifrågasätter Gunnar Wetterberg en av vårt lands viktigaste rättighetslagar. Det ses inte med blida ögon av oss funktionsnedsatta.