Nu har det gått mer än etthundra dagar sedan Mona Sahlin meddelade att hon lämnar partiledarposten i det Socialdemokratiska partiet. I mer än hundra dagar har processen med att ta fram en ny partiledare varit igång i arbetarekommuner och partidistrikt. En valberedning under ledning av Berit Andnor har haft uppdraget att vaska fram en kandidat till partiledarposten, och i ett stort antal av alla dessa dagar har själva processen också diskuterats ute bland gräsrötter och partisympatisörer. Och ännu finns inget besked från valberedningens sida. Inga kandidater att diskutera ute bland medlemmarna. Dessutom har de flesta partidistrikten hemlighållit sina nomineringar. I dessa distrikt har inte ens medlemmarna fått veta vem man varit med om att nominera till posten.
Känns detta som en lyckad process? Knappast. Det framstår mer som om det Socialdemokratiska partiet är oförmöget att hantera den interna processen på ett proffsigt sätt. Allt fler röster höjs med krav på en större öppenhet där medlemmarna har en chans att följa med i det som händer i nomineringsprocessen. Det är helt naturligt. När man inget får veta börjar tvivlet på demokratin att gro. Och det är ingen väg som socialdemokratin är betjänt av att gå.
Hursomhelst har processen gått så långt att valberedningen nu måste ro den iland. Och det snabbt. För var dag som går så framstår valberedningen alltmer som pajasar som tappat greppet om hela processen. Den situationen måste man nu ta tag i och räta upp. Enda sättet är att nu koppla på turbon och sätta sig i nattmanglingar så att man snabbt kan enas. Och kan man inte enas är det dags att ta fram röstprotokollet och avgöra det i demokratisk ordning på detta sätt. Det "värsta" som kan hända är att vi kanske har flera kandidater som står mot varandra på extrakongressen. Vore det egentligen så katastrofalt? I dagsläget kanske detta vore det allra bästa. Då skulle alla tvivel om kohandel i valberedningen kanske kunna undanröjas.
Det som är den stora förlusten i det sammelsurium som blivit är styrkan i det mandat som den nya partiledaren får med sig från kongressen. Hade man redan från början enats om en öppen process där olika kandidater offentligt prövats mot varandra hade partiledarens förankring varit starkare. Nu kommer frågorna om styrkan i stödet för den ledare som väljs att leva vidare efter kongressen. Är det den bästa möjliga utgångspunkten för omstart och nydaning? Knappast.
Den enda positiva signal som verkar sippra ut från valberedningens lilla konklav är att man nu diskuterar större rockader i partiledningen. Detta har denna ledarsida efterlyst sedan lång tid, eftersom partiet verkligen behöver en mer genomgripande omstart än bara ett byte på partiledarposten.
Andra ledarskribenter oroas av detta och ser detta som ett bevis på valberedningens misslyckande då man måste kohandla om ett större paket. Socialdemokratins styrka har alltid varit att vi är ett stort parti med ett brett spektrum av åsikter inom partiet, och dessa har alltid balanserats genom maktdelning. Detta är således inget nytt, och inget som behöver skada partiet om det hanteras på rätt sätt. Vi får hoppas att partiet gör nytt och gör rätt nästa gång en ny partiledare ska väljas. För så här får det inte gå till.