Ett parti utan kontur
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men tyvärr måste jag konstatera att frågorna blivit fler i takt med att Göran Hägglund på punkt efter punkt var luddig och undanglidande. Det kan jag förvisso förstå. Kristdemokraterna är det parti i den moderatledda alliansregeringen som fått betala det högsta priset. Frågan är om inte priset blir skyhögt för partiet. Risken finns att de åker ut ur riksdagen med buller och bång. Det krävs nog en del kompisröster från de borgerliga kompisarna för att de ska sitta säkra i sadeln. Annars kanske allianssegern i förra valet blev Kristdemokraternas Pyrrhusseger.
Men vad vill då Kristdemokraterna och Göran Hägglund? Svt gjorde en enkät ute på stan inför utfrågningen av Göran Hägglund i morgonsoffan i förra veckan. Resultatet var en riktig käftsmäll för Hägglund och hans parti. Ingen av de tillfrågade kunde blixtsnabbt sätta fingret på någon profilfråga. En kvinna lyckades efter lång betänketid till slut komma fram till att det är familjen som nog är KD:s huvudfråga. En annan i något högre ålder sa till slut att de nog tänker på pensionärerna. Tröstefullt för Hägglund var i alla fall kvinnan som inte alls hade någon aning om vad KD står för men som ändå gillade dem.
Detta borde väcka en del frågeställningar för den kristdemokratiska partiledningen. Hur länge kan man låta moderaterna mätta sig på bekostnad av den egna överlevnaden? Hur länge ska man acceptera att stå i skuggan av de extremt mediemedvetna moderata statsråden? Centerpartiets ordförande Maud Olofsson tränger ju sig in i mediebruset med sina vassa armbågar, och Folkpartiets Jan Björklund lyckas ju placera FP i rampljuset med hjälp av en mycket medveten fokusering på partiets huvudfrågor. Men väne och timide Göran Hägglund klarar inget av detta. Han bara finns där som regeringens feelgood-minister på något sätt. Och det är inte det minsta intressant för medias representanter.
Frågan är hur Kristdemokraterna ska hitta sin roll i dagens extrema tudelade svenska politik. Frågor som utbyggt vårdnadsbidrag är ingen kioskvältare längre. Det mest uppseendeväckande med denna fråga var Hägglunds oförståelse för frågan om vad han tyckte om de jämställdhetspolitiska aspekterna på det sätt som vårdnadsbidraget nyttjas i dag. Där valde han att mörka totalt och man kan med rätta misstänka att han egentligen inte ser det som något problem överhuvudtaget. Det stör inte Kristdemokraternas världsbild på något sätt.
Den kristdemokratiska äldreministern, eller vad hon egentligen har för titel, Maria Larsson har ju också kommit bort i mediebruset trots att äldreomsorgen uppmärksammats mycket på senaste tiden. Hennes agerande i frågan om parboendegaranti är ju ett exempel på hur platt hon lägger sig. Under förra mandatperioden så höll hon en mycket hög profil i denna fråga och efterlyste lagstiftning på området. Som ansvarig minister tycker hon nu att det är en fråga för landets kommunalpolitiker ska se till att lösa. Tala om att sjabbla bort en profilfråga.
Men sådant händer i partier som tappar fotfästet och inte riktigt kan hantera den position man hamnat i. Man vågar inte vara den spjutspets ett parti måste vara. Man blir konturlös och otydlig. Allt bottnar i osäkerhet. Men balanserar man på fyraprocentsspärren är det kanske inte så konstigt. Frågan är på vilken sida om strecket partiet landar på valdagen. Skärper man inte till sig är risken stor att snöret går för Kristdemokraterna. Och jag kommer inte att sakna dem i riksdagen under kommande mandatperiod i så fall.