När jag läser de många ledarsidorna och nyhetsartiklarna som publicerats i helgen från Socialdemokraternas extrakongress undrar jag om alla journalisterna verkligen var där. De var dock överallt och det blixtrade kameror i vartenda hörn av kongressanläggningen i Stockholm. Men man kan ändå undra eftersom det är bilden av en avdankad rörelse och ett splittrat parti som presenteras av många journalister.
I Dagens Nyheter från lördagen skriver Erik Helmerson att det inte är "mycket på kongressen som tyder på ett nytt go, en tydlig ny linje hos Socialdemokraterna. Budskapen spretar som före valet. Någon kräver mindre konkurrens, en annan mer solidaritet, en tredje vill störta regimen i Burma".
För de som gästade kongressen som ombud eller åhörare i helgen är bilden en annan. Även för de som lyssnade på Mona Sahlins avskedstal och Håkan Juholts installationstal var det nog också tydligt att socialdemokraterna både har ett nytt go och en tydlig linje. Mona pratade om aktuella frågor för hur vi ska se på vår egen energiförsörjning efter kärnkraftsolyckan i Japan, hur vi ska stötta demokratirörelsen i Nordafrika och hur vi ska ta itu med de klassklyftor som varje dag ger sig till känna i Sverige. Håkan Juholt tog upp vikten av att bekämpa barnfattigdomen som är ett oacceptabelt inslag i Sverige i dag. Han pratade också om jämställdhet på arbetsmarknaden och om vikten av ett kunskapslyft i skolan. Självklart har socialdemokratin ett existensberättigande. För i de här frågorna har borgarna varken problemformulering eller lösning.
Däremot kanske inte kongressen innehöll den högersvängda linjen som Helmerson och andra journalister på Dagens Nyheter hade önskat sig. Den nya linje som borgerliga politiker och ledarsidor förespråkar för Socialdemokraterna handlar oftast om att köpa den borgerliga samhällssynen.
Den linjen stämmer dock inte överens med vad social demokrati är. Att se problem med att barnfamiljer har svårt att få tiden att gå ihop behöver inte betyda att skatteavdrag för de som har råd att anlita städhjälp är lösningen. Att se problem med hur vi ska organisera våra samhällen i våra växande storstäder behöver inte betyda att byggandet av motorvägen Förbifart Stockholm är ett bra förslag. Att se problem med den framtida energiförsörjningen behöver inte betyda att satsningar på mer kärnkraft är svaret. Men när Håkan Juholt pratade om vad social demokrati är på kongressen i helgen så känner vi nog alla att Socialdemokraterna har en berättelse om vart vi är på väg. Att social demokrati är så enkelt och självklart som att tågen ska gå i tid även när det snöar och att människor inte ska behöva bära på en ständig rädsla att bli sjuka eller arbetslösa.
Det är också alldeles riktigt att någon kräver mindre konkurrens, en annan kräver mer solidaritet och en tredje vill störta regimen i Burma. En fjärde vill nog också satsa på att bygga världens bästa välfärd och kollektivtrafik och en femte vill nog stötta demokratirörelsen i Nordafrika. Men det är inte att vara splittrade, det är att vara socialdemokrater på väg framåt.
Förhoppningsvis låter man sig inte luras av den bild som målas upp av socialdemokraterna som nedtryckta i skorna och utan visioner. Den bilden är nämligen felaktig. Det kommer även visa sig när vardagen kommer tillbaka. För det är i folkrörelsearbetets vardag och inte i en enskild partiledares handlingar som partiet alltid har visat vart man står och vart man är på väg.