När centerledaren Annie Lööf på torsdagen höll sitt inledningsanförande på stämman i Karlstad inför femhundra entusiastiska ombud inledde hon med följande ord:
”Centervänner. Det var en gång ett land där principen att Alvedon och nässpray skulle köpas på en statlig butik var viktigare än snabb hjälp till medborgare med snuva. Där en byråkrat tog en titt på din hemadress och tilldelade ditt barn en skola, och dig själv en vårdcentral. Alldeles oavsett om den passade dig.”
Efter långt fler uppräkningar av mänskliga ofriheter i vårt land som Centerpartiet under de sju år som stödparti till Moderaterna i Alliansen anser sig fått bort kommer Annie Lööf fram till följande slutsats:
”Men en kväll i september 2006 bröts en socialdemokratisk hegemoni. Alliansen och Centerpartiet vann valet. Sju år senare har vi lärt oss två viktiga saker. Den första är att det går att förändra. Den andra att det tar tid.
Det finns många anledningar till att backspegeln är mindre än framrutan. Vi är stolta men det är inte det vi gjort som kommer att vinna val. Det är vad vi vill göra. Och vi vill mer.”
Självklart ville Annie Lööf på detta sätt ge en bild av Centerpartiet som den stora försvararen av den enskilda människan mot den stora ofrihet som Socialdemokratin genom årtionden har lagt på det svenska folkets axlar. Det frihetsälskande parti vars ungdomsförbundsordförande i välkomnandet till stämman talade om världens äldste superhjälte, Robin Hood, som egentligen inte sysslade med annat än att verkställa jobbskatteavdrag i praktiken.
Annie Lööf kunde likaväl ha inlett sitt tal på följande sätt: Centervänner. Det var en gång ett land där det fanns ett parti som alltid stod i opposition mot den styrande eliten oavsett om den för tillfället bestod av adeln eller borgarna. Som en rörelse sprungen ur bönders kamp för sin rättmätiga position i samhället och deras kamp för rättvisa förhållanden stod vi alltid på den lilla människans sida. Vi lyfte de människor som stod långt från storstadens elit in i det politiska centrat. Vi stod på deras sida i vått och torrt. Men så hände något, ett år innan valet 2006 som blev början på något nytt. Alliansen bildades. Vi slutade titta i backspegeln och såg genom framrutan att vi kunde välja en annan väg. Och det gjorde. Vi blev ett med eliten. Vi valde att lyfta de problem vi ser genom framrutan när vi susar fram mot Stureplan. Det är här vi står idag. Och det är roten till våra problem.
Centern befinner sig i verkligen i fritt fall. Den gamla traditionella väljarbasen för partiet känner inte igen sig och känner inte att partiet tar deras verklighet på allvar, och de nya väljargrupper som man siktar in sig på upplever inte partiet som trovärdigt och intressant. Det är detta som gör att Centerpartiet gång på gång halkar ner under fyraprocentsspärren i opinionsundersökningarna. Det är detta som gör att Centerpartiet inte når högre än 2,4 procent i DN/Ipsos väljarundersökning för Stockholm. Det är detta som gör att endast nitton procent av väljarna tycker att Annie Lööf är en tillgång för sitt parti medan hela femtiofem procent tycker att hon är en belastning.
Just nu framstår Centerpartiet alltmer som den stora förloraren i nästa års riksdagsval. Ska man klara fyraprocentsspärren måste man ändra på bilden av partiet och den politik man för. Frågan är bara om man kommer att klara av det., och om man hinner veckla ut fallskärmen i så pass god tid att man slipper en total kraschlandning under valnatten i september2014.