Centerpartiets kris är djup. Det är bara att titta på partiets siffror i opinionsundersökningarna. Man valsar runt fyraprocentsspärren och den uppgång som skulle komma med Annie Lööf lyser med sin frånvaro. Det är oerhört långt till Lööfs långsiktiga mål på tjugo procents väljarstöd år 2020, och ter sig mest som en dallrande hägring borta vid horisonten.
Men vad är då förklaringen till Centerpartiets kris? Handlar det om Annie Lööfs ledarskap? Till viss del, men det är långt ifrån hela förklaringen. Men visst har Annie Lööfs ledarskap, och hennes politiska framtoning, kommit att accentuera partiets problem. Men detta har mer att göra med den vilsenhet som många av Centerpartiets tidigare väljare och sympatisörer nu känner.
Centerpartiet är nämligen ett parti som förändrats oerhört mycket under såväl Annie Lööfs som under Maud Olofssons ledarskap. Partiet har gått från att vara ett intresseparti som tagit sin utgångspunkt i småfolkets vardag. Man var tidigare ett parti som utpräglat stod på landsbygdens och småföretagarnas sida. Det var där samhällsanalysen tog sin utgångspunkt. Detta kombinerade man med ett brinnande miljöengagemang. På så sätt kom man också till stora delar att bli miljövännernas röst i storpolitiken.
Av detta återstår numera bara smulor. Barnet har så att säga åkt ut med badvattnet. Miljöengagemanget och omsorgen om landsbygden är något man pliktskyldigast talar om, men som inte sätter nämnvärda spår i den förda politiken. Väljarna verkar i allt högre utsträckning också uppfatta detta som ett spel för gallerierna när fokuset på storstads- och marknadsliberalismen ökar allt mer, och partiets politik allt mer kretsar kring vad som händer i innerstadskvarteren runt Stureplan.
Ovanpå den otydlighet som präglar Centerpartiet och dess politik idag kommer ett otal utspel som tack vare sin tydlighet kommit att skrämma bort väljare, utan att i högre grad attrahera nya väljargrupper. Centerpartiet har med sitt tal om sänkta ungdomslöner, försämrad arbetsrätt, mindre offentlig sektor, övertro på frihandel som lösning på allsköns problem och ett allt friare näringsliv försökt fylla det tomrum som Moderaterna delvis lämnat i och med sin positionering närmare mitten i sin strävan att bli det nya statsbärande partiet i svensk politik. Men detta har inte gett någon positiv utdelning. Effekten har närmast blivit den motsatta. Folkrörelsecenterpartister som Börje Hörnlund känner inte igen sig och frågar sig varför de ska rösta på ett parti som är mer konservativa än Moderaterna. Samtidigt lär nog de väljare som tidigare varit inbitna moderater fråga sig varför de ska byta parti till en kopia när det ändå är originalet som bestämmer dagordningen i regeringen.
Så Centerpartiets kris är långt djupare än den kris som Annie Lööf störtat sig in i under den senaste veckan. Frågan är bara om lösningen på Centerpartiets problem står att finna under Annie Lööfs ledarskap. Kanske blir Annie Lööf en parantes i den svenska politiska historien, på samma sätt som Håkan Juholt blev.