Folkpartiet söker sin identitet i ett borgerligt partikluster, som låter ungefär likadant och vars politik blivit alltmer förutsebar i sin likformighet. På marginalen, och ytterst försiktigt slåss partierna dessutom inbördes. Folkpartiet under de tidigare regeringsåren frivilligt eller ofrivilligt förvandlats till ett höger-light-parti.
Behövs Folkpartiet i sin nuvarande tappning? Det kan diskuteras. Självförtroendet är lågt. Så blir det förstås när vissa partiaktiva vill se någon annan än Jan Björklund på partiledarposten. Än tycks han sitta säker som partiledare, men missnöjet gror och landsmötet i höst kan bli en vattendelare.
Björklund har verkligen ansträngt sig för att bli och vara landets skolparti nummer ett. Det har gått lite si och så. Förutom att Folkpartiet numer ses som ett utpräglat enfrågeparti. Inte ens inom egna borgerliga leden tycks entusiasmen längre vara alltför stor inför den folkpartistiska turerna på skolans område.
Jan Björklund borde istället som nymornad oppositionspolitiker ta ett grepp över det faktum att alltför många av landets skolor har för stora klasser, för få lärare med behörighet medan vuxennärvaron i skolan i övrigt är alldeles för låg.
Bristen på resurser drabbar de redan svaga eleverna. De som bäst behövt hjälp och stöd har blivit utan. När det gäller kunskapsbrister i ett eller några enstaka ämnen är alla överens om att detta problem till stor del kan undanröjas. Inte genom sortering, mätning och rangordning.
Segregationen i landets skolor har ökat med hög fart. Andelen barn med utländsk bakgrund har minskat i friskolor medan antalet svenska barn har minskat i den kommunala skolan.
Verkligheten talar sitt tydliga språk: de välbeställda svenska föräldrarnas barn går i de bästa skolorna medan de sämre ställda invandrarbarnen hamnat i en sämre skolmiljö. Därmed ökar segregationen.
För Folkpartiet tycks dessutom intresset för att fånga upp populistiska politiska opinionsvindar varit viktigare än en rakryggad socialliberal framtidspolitik. Det har gällt skolan. Det har gällt flykting-och integrationspolitiken för att nämna två områden. Dessutom verkar partiet exceptionellt toppstyrt.
Nu vill partiet bygga ut kärnkraften, avskaffa arbetsmarknadslagarna och stärka försvaret , men vad vill Folkpartiet vad gäller välfärdspolitiken, boendefrågor och den nya fattigdomen? Och inte minst jämställdheten. Tydligt är att rättvise-och socialpolitiska frågorna är lågprioriterade.
Ett hälsotecken är trots allt att det börjat jäsa i FP-leden. Allt fler menar att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Då ställs förhoppningarna till Birgitta Ohlsson.
Samtidigt krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik. och därmed för fortsatt Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Vad det innebär borde vara Folkpartiets största bekymmer.