Samtalet vid kaffebordet är nog ett av de värdefullaste samtal man kan ha. Det inser jag allt mer. I dessa samtal kommer det ofta upp oväntade men mycket intressanta ämnen. Ofta är dessa samtalsämnen i grunden inte tänkta att bli så där djupa som de sedan i slutändan blir, men längs det slingrande samtalets väg så hittar man fram till oanade djup. Detta hände nu under den kortsemester jag hade tiden runt midsommar. Jag hälsade på två mycket nära vänner från min Arjeplogstid. I familjen finns tre barn, en flicka på sex år, en pojke på fyra och ytterligare en tjej på två. Man kan lugnt säga att det var dagar fyllda av de vardagshändelser som är så vanliga i en familj med tre barn i dessa åldrar. En del av charmen med att hälsa på dem är ju just att få uppleva alla dessa vardagshändelser.
Det kaffesamtal som jag tänker på utspelade sig en dag då jag och den tappra modern, tillsammans med barnen, hade varit och storhandlat på COOP inne i Borlänge. Att storhandla en fredagseftermiddag i värsta rusningstid med tre barn är väl kanske inte den mest ultimata av planeringar men så blev det i alla fall. Barnen skötte sig gudomligt och som belöning beslutade den omtänksamma mamman att barnen skulle få varsin leksak som belöning. De två äldre barnen valde med stor omsorg ut varsitt vattengevär medan tvååringen fick ett kit med hink, spade och andra sandleksaker.
När vi kom hem skulle ju leksakerna testas medan den urtrötta modern och den smått tagne skribenten skulle inta sitt eftermiddagskaffe i godan ro. En smula naivt med tanke på de leksaker som de två äldre valt. Det dröjde inte länge innan konflikterna började torna upp sig i horisonten. Reglerna för vattenleken hade inte helt klarats ut i förväg och vi hörde den äldre dottern skrika irriterat och upprört i trädgården. De ord vi hörde mest var "Nej" och "Sluta". Det upprepades gång på gång samtidigt som leken uppenbarligen fortsatte.
Den mycket insiktsfulla mamman säger då plötsligt till mig. Ibland är det kanske inte så underligt att killar kan ha svårt att förstå när ett nej verkligen är ett nej. Vi började då lyssna mer koncentrerat på flickans sätt att hantera sitt "Nej". Det var uppenbart att nejet inte i alla lägen var just ett nej. Mamman fortsatte: "Jag måste ju ändå lära honom att ett nej alltid är ett nej. Men det måste vara förvirrande att samtidigt få signaler som säger något helt annat. Det är kanske inte helt underligt att en del killar har svårt att tolka tjejers signaler när ett nej sedan barnsben inte alltid betyder just ett nej."
Min första reaktion var en ren ryggmärgsreflex och sade att så kan man inte tänka. Killar måste lära sig att respektera alla de nej de möter. Men ju längre samtalet gick desto mer problematiserad blev bilden. Det finns också ett ansvar för alla att inte urholka ordens värde. Om man skriker "Vargen kommer" alltför ofta kommer man inte att bli trodd när vargen väl kommer. Tyvärr kan det vara likadant med nejets värde. Ändå måste alltid ett nej få vara just ett nej. Det får inte finnas minsta tvekan om det. Så måste vi fostra våra barn. Men det kanske också ligger ett ansvar i att fostra våra barn att inte använda ordet nej när det inte står för ett verkligt nej. På så sätt kanske vi kan förstärka respekten för ordet, så att vi kan lita på att ett nej alltid får vara just ett nej så att man inte behöver använda kodord för att uttrycka det verkliga nejet när det så väl behövs.