Är frågan om barnfattigdomen i Sverige en lek med ord på det sätt som krönikören Mattias Bred försöker få det att framstå som i gårdagens utgåva av Norrbottens-Kuriren? Eller är inlägget i sig ett uttryck för en traditionell moderat syn på klassamhället? Det är frågor som är värda att fundera över när man läser den krönika som Norrbottens-Kuriren låtit publicera.
När Mattias Bred väljer att relatera till FN:s och Världsbankens definitioner av fattigdom kopplat till barns situation i Sverige så räcker inte talesättet om att jämföra äpplen med päron till som liknelse. Det skulle närmast vara som att jämföra den demokratiska situationen i Sverige med situationen i Burma eller Nordkorea.
FN:s definition av fattigdom handlar om att leva på mindre än en dollar om dagen (1 dollar motsvarar knappt 6,50 kronor), medan Världsbanken sträcker sig så långt som till två dollar om dagen. Det är siffror som saknar all relevans i ett svenskt perspektiv och genom att överhuvudtaget nämna de absoluta fattigdomsdefinitionerna i en diskussion om svenska förhållanden är närmast att idiotförklara läsarna. För varje sunt tänka människa inser att det vore stört omöjligt att överleva för en svensk tvåbarnsfamilj på knappa sextonhundra kronor i månaden. Ändå tar Mattias Bred detta som utgångspunkt för att avfärda hela barnfattigdomsfrågan.
Som den regelbundne läsaren av denna ledarsida vet så väljer vi att relatera till det relativa fattigdomsbegreppet och väljer att tala om barn i familjer med ekonomiskt utsatt situation, se ledaren "Barnfattigdom är inget lyxproblem" 2011-05-07, eftersom detta visar på familjernas situation i relation till andra familjers situation i vårt land. Visst innebär det att en ekonomiskt utsatt familj i Sverige har det oerhört bra jämfört med en fattig familj i Sudan, och inte lever i en situation där barnen riskerar att dö av svält.
Är lösningen på problemen med relativ fattigdom för vissa barnfamiljer som Mattias Bred förespråkar ytterligare skattesänkningar i form av ett skatteavdrag för barnfamiljer? Detta som alternativ till höjda bidrag. Men vad är den egentliga skillnaden mellan statliga subventioner i form av skatteavdrag eller i form av höjda bidrag? Och hur går Svenskt Näringslivs tankar om sänkta lönenivåer för lågkvalificerade yrken ihop med bekämpandet av den relativa barnfattigdomen? Det är ju framförallt föräldrar i dessa yrkesgrupper som hamnar i en ekonomiskt utsatt situation.
För att få ekvationen att gå ihop får man göra som Mattias Bred, nämligen att koppla ihop diskussionen med FN:s och Världsbankens definition av fattigdom. Gör man så kan man driva det svenska systemskiftet långt innan någon hamnar under fattigdomsgränsen. Då kan man blunda för verkligheten och slipper bry sig om de utsattas situation. De har de ju bättre än i Sudan i alla fall.