När alliansen efter valsegern 2006 skulle sätta det svenska folket i arbete genom ”arbetslinjen” så bestod politiken av en rad olika ”piskor” och ”morötter”. Detta har skrivits radmetrar efter radmetrar om detta på landets ledarsidor. En av de åtgärder som Moderaterna och de tre borgerliga småpartierna sjösatte var den hårdare begränsningen av antalet dagar för vilka man hade möjlighet att ”deltidsstämpla”. Trehundra dagar kapades på ett bräde till sjuttiofem. Bevekelsegrunderna för detta stod att finna i övertygelsen om att bakom siffrorna med deltidsarbetslösa dolde sig en stor grupp människor som egentligen var nöjda med sin deltidsarbetslöshet och som nyttjade deltidsstämplingen som extrainkomst. Genom att begränsa dagarna för de deltidsarbetslösa till sjuttiofem skulle man förmå dessa ”frivilligt” deltidsarbetslösa att gå över till heltidsarbete.
Genom sjuttiofemdagarsbegränsningen räknade regeringen med att spara åtta miljarder kronor i arbetslöshetsförsäkringen. Men hur det då gått med regeringens arbetslinje för de deltidsarbetslösa? Var andelen ”frivilligt” arbetslösa så hög som regeringen misstänkte? Har deltidsarbetslinjen fått ut fler i heltidsarbete?
Frågorna har varit många men svaren få. Nu har Riksrevisionen efter sex år gjort en första utvärdering av förändringarna och resultaten är kanske inte de som regeringen Reinfeldt hoppats på. Förvisso har begränsningen medfört en rejäl besparing på sex miljarder kronor för statskassan. Detta är dock betydligt mindre än de åtta miljarder kronor som regeringen räknade med. Hela tjugofem procent mindre om man ska vara riktigt noga. Vad beror då detta på?
I grunden består felet i regeringens kalkyler på ett gravt feltänk. Gruppen deltidslösa bestod i långt mindre grad av människor som hade möjlighet att gå upp i arbetstid. Den stora massan var faktiskt inte ”frivilligt” deltidsarbetslösa, utan människor som de facto var ”riktigt” arbetslösa på deltid. För dessa människor tog de sjuttiofem dagarna med deltidsstämpling slut väldigt fort.
För de deltidsarbetslösa med korta deltider på mindre än 2,5 dagar i veckan uppstår nu stora problem när deltidsdagarna tagit slut. Eftersom de förlorar så mycket på att gå ut och jobba de dagar och de pass de får så tvingas de i stället att välja heltidsarbetslöshet. Arbetslinjen för de deltidsarbetslösa blir för många tyvärr en heltidsarbetslöshetslinje. Men det är inte nog med det. De arbetslösa kommer allt längre ifrån den arbetsmarknaden de faktiskt var inne på innan begränsningen genomfördes. För dessa är regeringens arbetslinje direkt kontraproduktiv och riskerar att leda till långtidsarbetslöshet.
Hade regeringen tagit de deltidsarbetslösas situation på allvar, i stället för att dra alla deltidsarbetslösa över en kam och se dem som snyltare, och gett Arbetsförmedlingen ett tydligt uppdrag att ge dessa människor bättre förutsättningar till heltidsjobb hade vi sluppit dagens situation där alltför många tidigare deltidsarbetslösa nu låses inne i heltidsarbetslöshet utan någon som helst förankring på arbetsmarknaden. Varje arbetad timme och varje arbetat pass i stället för arbetslöshet måste vara en vinst för individen och för samhället. Men så är det inte idag i alliansens Sverige.