Frågan om Palestina ska erkännas som stat är uppenbarligen en het fråga inom Fredrik Reinfeldts regering. Det Israelvänliga Folkpartiet gör uppenbarligen hårdnackat motstånd mot att regeringen ska verka för ett erkännande medan man nu får mothugg från Centerpartiet om man ska tro Kerstin Lundgrens debattinlägg på DN Debatt i söndags.
Sverige röstade som endast en av fjorton nationer mot ett medlemskap för Palestina i FN-organet UNESCO. Etthundrasju av medlemsländerna röstade för att ge Palestina medlemskap i organisationen medan femtiotvå lade ner sina röster. Sverige tillhör alltså en liten exklusiv skara av länder som ville fortsätta att utestänga Palestina från detta forum. Sveriges rykte som en progressiv kraft i utrikespolitiken fick sig därigenom ytterligare en törn. Man kan bara konstatera att den internationella röst som Sverige utgjort i den här typen av frågor helt har tystnat.
Frågan om Palestinas självständighet är nära kopplad till frågan om Israels berättigande som stat. När den judiska staten Israel bildades år 1948 genom ett FN-beslut så var detta startskottet för den långvariga konflikt som rasar än idag. FN beslutade nämligen att staten Israel skulle ges utrymme att bildas genom att Palestina delades i två stater varvid den judiska staten skulle få femtiofem procent av Palestinas yta och den palestinska fyrtiofem procent. Detta ledde till att stora skaror palestinier fördrevs från sina hem och befinner sig på flykt.
Krigen och konflikterna har avlöst varandra genom årtiondenas gång och en av de stora stötestenarna i konflikten handlar om de områden som Israel ockuperade 1967, och som enligt FN-beslutet tillhörde palestinierna. Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem är på så sätt ytterst centrala när det gäller att komma fram till en fredlig samexistens i området. Det finns bara en möjlig väg att gå, och detta är att uppfylla det FN-beslut som låg till grund för bildandet av staten Israel. Därmed måste dessa områden återgå till Palestina och ingå i den statsbildning som ligger till grund för ett erkännande av Palestina som självständig stat.
Den svenska regeringen måste därför agera på ett rakryggat sätt. Det finns bara ett möjligt agerande när frågan om Palestinas självständighet kommer upp till omröstning inom FN, och det är att rösta ja till självständighet. Den linje som Folkpartiet företräder, genom sin utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm, får inte ligga till grund för den svenska politiken i denna fråga. Att säga nej till palestinsk självständighet bara för att bevara Sveriges trovärdighet i israelernas ögon är att svika folkrätten, och därmed ge legitimitet åt israelernas ockupation av palestinska områden.
Skulle Sveriges företrädare trycka på nej-knappen vid omröstningen i generalförsamlingen så har inte den svenska utrikespolitiska rösten bara tystnat. Nej, i det läget har den därmed övergått från att tidigare vara en röst som under mycket lång tid stått på de svagas och förtrycktas sida, till att efter en tids tystnad då blivit en röst som ställer sig på förtryckarens sida. Det vore inget annat än skamligt. Det är skönt att Centerpartiet börjat inse detta, och nu tar sitt ansvar. Men chansen att de ska få sina allianskollegor att lyssna är nog tyvärr försvinnande liten. Fredrik Reinfeldt väljer nog att låta FP diktera villkoren i denna fråga.