Ett dött nyliberalt spöke
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men hur är det egentligen?
Jag har själv i artiklar och böcker försökt definiera detta spöke med utgångspunkt från hur nyliberalismen formerade sig i början av 1980-talet när termen började användas:
1) Nyliberalismen hävdar att krisen i samhället beror på för mycket politik, inte för lite. Allvarliga ekonomiska kriser är skapade av politiska misstag, det är inte marknadsekonomins fel. Marknaden ska därför frigöras för att samhället åter ska bli dynamiskt.
2) Politikens problem är att den tagit på sig för många uppgifter, för detaljerat, och därmed blivit överbelastad. Staten ska vara liten och effektiv och fullgöra sina kärnuppgifter, som yttre och inre ordning, en stabil valuta, tydliga och långsiktigt verkande regler, lagstyre, etcetera. Det behövs också en tvångssele på politikerna så att de inte gör av med för mycket pengar och låter kommande generationer finansiera
dagens välfärd.
3) Särintressen har invaderat staten och använder dess reglerande förmåga för att gynna sig själva, utestänga konkurrenter och förhindra utveckling. Staten måste därför åter bli en aktör i det allmännas intresse. I jakten på väljare blir politiker lätt kortsiktiga och glömmer att de ska vakta det långsiktigt goda.
4) De borgerliga har fångats i motståndarnas - socialdemokratins och socialismens - problemformuleringar och måste bryta sig loss ur det hegemoniska grepp som byggs upp av statssocialister, snällister och paternalistiska politiker. Därför behövs en ideologisk kamp om förståelsen av samhället, exempelvis via idé-smedjor och bokutgivning så att "det centrala stråket" av intellektuella och författare kan påverkas.
5) Politiska lösningar baserade på individualistiska och marknadsekonomiska principer kan användas för att "trimma" välfärdsstaten - exempelvis valfrihet, konkurrensutsättning, upphandling, mångfald av lösningar, privatiseringar; men också försöka initiera mer företagande, entreprenörskap och initiativkraft inom näringslivet. Och pigga upp det civila samhället och försvara den lilla världen mot politisering och förstatliganden.
Sett ur detta perspektiv kan vi konstatera att om nyliberalismen är död så beror det på att den segrat och därmed förintat sig själv. Det mesta av det som kallats nyliberalism är genomfört eller
absorberat av alla politiska läger, på vissa punkter även vänsterpartiet som nu accepterar exempelvis budgetramar för politiken.
Ingen hävdar i dag längre att staten ska göra allt, utan alla begränsar politikens räckvidd och vill göra den mer effektiv. De flesta ser gärna att det finns alternativa utförare av offentliga åtaganden. Valfriheten har kommit för att stanna.