Arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 har vuxit lavinartat under de senaste åren, och är i dag större än de största privata arbetsgivarna.
Kostnaderna för Fas 3 ligger på ungefär cirka 135 miljoner kronor per månad, och då handlar detta enbart om ersättningen till anordnarna.
Arbetsförmedlingens egen internrevision har pekat på att så många som nästan hälften av deltagarna i Fas 3 troligen utför arbetsuppgifter som är att beteckna som ordinarie arbetsuppgifter på arbetsmarknaden, trots att de inte får betalt för sin insats. Fas 3 har allt mer kommit att få karaktären av ändstation för de arbetslösa.
Det har inte varit tillåtet för de arbetslösa som är inskrivna i åtgärden att studera eller få stöd att starta eget, och väldigt få av Fas 3-arna går vidare till reguljärt arbete eller studier.
Arbetsförmedlingen har i sin återrapportering till regeringen också uppmärksammat regeringen på att utströmningen av personer inskrivna i Fas 3 är mycket låg. Endast femton procent har lyckats lämna Fas 3 för arbete eller studier.
Socialdemokraterna vill i stället prioritera insatser som underlättar för den enskilde att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Huvuddragen i förslaget är att alla som befinner sig i Fas 3 får riktiga jobb i företag, kommuner/landsting, föreningslivet eller utbildning. De som får en anställning ska ha avtalsenlig lön och de som får en riktig utbildning får behålla sin ersättning. Arbetsgivaren får en lönesubvention i form av ett särskilt anställningsstöd på mellan 85 och 100 procent. En arbetslös som inte tar eget ansvar, och ställer upp på jobb eller utbildning, får ingen ersättning.
Det socialdemokratiska förslaget, vars genomförande är kostnadsberäknat till två miljarder kronor, är mycket bra eftersom det verkligen skjuter in sig på de två faktorer som har störst positiv effekt när det gäller att underlätta ett återinträde på den reguljära arbetsmarknaden, höjd kompetens och färsk arbetslivserfarenhet. Dessa två miljarder kronor är således ytterst väl investerade pengar, såväl mänskligt som samhällsekonomiskt.
Det är också ytterst viktigt att den lönesubvention som utgår bygger på att anställningen ska ske till avtalsenlig lön. På så sätt kommer man undan den negativa press på de generella lönenivåerna som många av borgerlighetens system eftersträvar. Således bidrar inte denna insats till skapandet av en ny låglönemarknad på den svenska arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna lägger genom detta förslag en god grund för att minska den så förhatliga och nedbrytande långtidsarbetslösheten. Genom att se till att fler kommer i arbete till en vettig lönenivå stimuleras också den svenska tillväxten vilket i sin tur ger positiva effekter på den svenska samhällsekonomin. Men den absolut största vinsten är de personliga vinsterna för de arbetslösa som kommer i arbete. Att få känna sig behövd och välkommen på arbetsmarknaden är något helt annat än att sitta undanskuffad i Fas 3.