I dagens Sverige förlorar flera hundra barn varje år sitt hem på grund av att familjen vräks från sin bostad efter att föräldrarna inte klarat av att betala hyran. För dessa barn slås tryggheten sönder än mer. Nu räcker det inte med oron för hur familjen ska klara av sin ekonomi. Nu har man inte längre en fast punk i tillvaron som man kan kalla "hemma". Det är en kall och hård tillvaro som dessa barn går till mötes. En tillvaro av ovisshet där man kastas mellan olika tillfälliga lösningar i väntan på ett nytt permanent boende.
Detta handlar om oskyldiga barn som varken valt sin situation eller kan göra något åt den. De är försvarslösa, utelämnade åt ett grymt öde. De får en start i livet som kan komma att sätta spår för livet. Är det en start för dessa barn som är värdigt vårt land?
Men det är ju föräldrarnas fel, säger en del när frågan om vräkta barn kommer upp i debatten. De har ju uppenbarligen inte betalat sina skulder. De har säkert slösat pengar på annat. Förvisso kan det vara så. Men barnen bär fortfarande ingen skuld i detta. Ändå drabbas de av konsekvenserna.
Men socialen finns ju där som skydd så att de borde inte ha blivit vräkta, tänker nog en del av er. Så ska det också fungera. Men det finns föräldrar som aldrig skulle komma på tanken att vända sig till socialtjänsten för att få stöd. De kämpar in i det sista för att själva klara situationen till dess att kronofogden står utanför för att vräka dem. För andra handlar det om en förträngning som är så stark att vräkningen kommer som en total överraskning. Barnen blir lika väl de som drabbas hårdast. De har varken haft chansen att göra något åt problemen eller haft chansen att förbereda sig inför det trauma som uppstår när man kastas ut från hemmet trygga vrå.
För fyra år sedan slog alliansregeringen fast att det ska råda en nollvision vad gäller vräkningar av barnfamiljer. Det var ett mycket bra besked. Tyvärr har inte detta lett till några konkreta förbättringar. Barn fortsätter att vräkas och tyvärr ökar denna siffra. Detta hör naturligtvis samman med de hårdare villkor som många lever under idag. Det är inte lätt att betala gamla skulder när man får lägre ersättning eller rent utav nollklassats i sjukförsäkringen eller blivit utförsäkrad. Något måste alltså göras för att Sverige ska leva upp till den nollvision som regeringen talar om.
Som i så många andra fall så blir det kommunerna som sitter med Svarte Petter på hand. De försämringar som genomförts på nationell nivå och som gör att antalet fall av vräkningar av barnfamiljer ökar gör att kommunernas börda ökar. Det är därför bara för kommunerna att bita i det sura äpplet och försöka arbeta förebyggande så gott som det går. Därför måste kommunernas insatser för skuldrådgivning öka. Tyvärr gör många kommuner det motsatta. Kanske är det dags för regeringen att klä sin nollvision för vräkningar av barn med konkreta åtgärder också. En sak kanske vore att se till att kommunerna kan öka sina skuldrådgivningsinsatser så att man kan fånga upp dessa familjer innan man kommit så långt som till vräkning.
I Sverige borde ett barns hem verkligen få vara dess trygga borg. Allt annat är ovärdigt ett välfärdssamhälle som vårt.