Ett arbete i Palmes anda
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
sekreterare, står det att vi ska verka i Palmes anda för fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
Anda. Det är ett vackert ord. Något mellan kropp och själ, och mellan oss själva och världen runt i kring. Vi andas in. Fyller oss med världen utanför. Gör den till vår ända ut i kroppens tunna blodkärl. Vi andas ut. Och vårt inre blir en del av omvärlden. Och om vi förenas i en gemensam sinnestämning har vi levt upp till definitionen av substantivet "anda".
För en tid sedan stod jag tillsammans med min bror framför en gran som inte såg ut som andra granar. Skälet var att det på femtio- och sextiotalet var populärt att skulptera med träd, något vår pappa hade gjort med bland annat detta träd vid vårt sommarställe i Roslagen. Min bror tyckte att vi nu i pappas anda skulle återskulptera granen så som pappa en gång format den. Jag tyckte att vi, i pappas anda, skulle skulptera om granen till något nytt. Kompromissen blev att låta granen vara i sin säregna, vildvuxna figur. Men frågan kvarstod: Vad är det att arbeta i någons anda?
Hur arbetar man i Olof Palmes anda? Vad tog han in, vad delgav han världen? Vad drömde han om? Hur fann han sin väg? I mina tankar kring det har jag framför allt fastnat för tre saker.
Först hans framsynthet. Att Palme kom att bli min förebild handlar inte bara om de doktriner han slog fast utan också om hans förmåga att frigöra sig ifrån dem han själv växte upp med. Till exempel såg han hur militär kapprustning och massförstörelsevapen aldrig kunde skapa säkerhet. Den avskräckande doktrinen behövde enligt honom, ersättas av den gemensamma. Också Palmes tidiga - och tydliga! - ställningstagande mot den sydafrikanska apartheiden visar på framsynthet. Många kritiserade Palmes stöd till ANC, men här var han orubblig.
Sedan Palmes obotliga tro på människan och en annan värld. Han drömde om ett samhälle där alla människors lika värde respekterades. Där vi gemensamt tar ansvar för framtiden. Hans radioanförande i december 1965 om fördomar - som Latin Kings för några år sedan musiksatte - liksom hans tal om diktaturens kreatur och satans mördare, är prov på hans obetvingliga dröm. Och på att det inte får finnas vi och dem. Utan bara vi.
Och till sist hans förmåga till konkretion. Palmes ord var starka. Och starkare blev de av att de hade en fortsättning. Talen mot apartheiden följdes av praktiskt stöd till Nelson Mandela och ANC. Med tydliga ställningstaganden mot Israels ockupation av Palestina kom även stöd till PLO. Avskyn mot stormakternas förödande egenintresse följdes av fördömanden som genljöd över världen.
Att arbeta i Palmes anda handlar därför om ett förhållningssätt, tänker jag. Snarare än ett färdigt recept. Att hedra någons minne är därför inte att gjuta i sten och skulptera det han eller hon gjorde, utan snarare att förändra precis som han eller hon en gång gjorde.
Det inspirerar mig i mitt arbete. I vilket det ingår att också pröva de doktriner som fastlagts i en annan tid. Jag tror på människans förmåga att förändra. Palmecentret gör det tillsammans med många, bland annat fackföreningar i Zimbabwe, ungdomar i Palestina och demokratiaktivister i Burma. Vi arbetar för att ge människor makt att förändra de samhällen de lever i - och därmed sina egna liv. För det går att förändra. En rättvis värld är möjlig. I alla fall om vi, likt Olof Palme, orkar tro och hålla modet uppe.