Ibland kan det vara svårt att förstå de trixande som partistrateger ägnar sig åt och som hos allmänheten får ett löjes skimmer att lägga sig över politiken. Ett sådant tydligt exempel är den senaste tidens politiska spel som pågått i riksdagens korridorer kring ett erkännande av Västsahara.
I utrikesutskottet var Socialdemokraterna på väg att lägga en reservation om krav på ett erkännande av Västsahara. Socialdemokraterna fick tidigt stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet för sin hållning, och så långt var allt uppenbarligen frid och fröjd. Men så meddelade Sverigedemokraterna att de lagt in ett särskilt yttrande i frågan, med krav på folkomröstning innan ett erkännande och avsåg stödja det socialdemokratiska utskottsförslaget.
I stället för att jubla över att reservationen verkade kunna samla en majoritet i riksdagen så meddelade Socialdemokraterna med den utrikespolitiske talespersonen Urban Ahlin i spetsen att man inte längre stod bakom det egna reservationsförslaget. Orsaken ska, enligt ett uttalande från Urban Ahlin i tidningen Tro & Politik, vara att ett beslut i enlighet med reservationen skulle "innebära samma gamla borgerliga politik". Av artikeln i Tro & Politik är det svårt att utröna om Ahlin med detta menar innehållet i partiets eget förslag till reservation eller om han syftar på innehållet i Sverigedemokraternas särskilda yttrande.
Ännu mer konfunderad blir man när man läser att det skulle ha varit att gå emot partikongressens beslut i frågan om man gått vidare med reservationen i det läge som uppstått. På vilket sätt det skulle strida mot partikongressens beslut framgår inte på något vis.
Kontentan blir i alla fall att den övriga oppositionen kommer att rösta för Socialdemokraternas reservation med krav på erkännande av Västsahara som självständig stat, medan S inte kommer rösta för reservationen och dess krav på erkännande trots att man anser att Västsahara ska erkännas som självständig stat. Ingen glasklar logik precis.
Värst av allt är trots allt att regeringens passiva linje i frågan tack vare detta får fortsätta att råda. Det blir minst sagt en plump i protokollet. Ibland blir det strategiska trixandet minst sagt skadligt, såväl för partiet som för den politik som Sverige för i internationella sammanhang.
Det är dags för Sverige att ta bladet från munnen och med kraft verka för att Västsahara ska erkännas som självständig stat efter alla dessa år av marockansk ockupation och förtryck. Här måste Socialdemokraterna stå upp i den internationella solidaritetens namn och kraftfullt agera. Det är inte värdigt ett parti som vårt att offra våra värderingar och ideal på strategins altare på det sätt som partiet med Urban Ahlin i spetsen nu gör.
Ska Socialdemokraterna med högburet huvud och trovärdighet kunna hävda att man är en rörelse som sätter internationell solidaritet och rättvisa i centrum för sin utrikespolitik krävs det en helt annan tydlighet och framförallt mod från partiledningens sida. Här har partiledningen verkligen en grundlig hemläxa att göra.