Turkiet är ett stort land med betydande militär och ekonomisk kapacitet. Det räknar sig självt till Europa och vill bli medlem i EU, men är i praktiken ett land i Mellanöstern. Landet skulle kunna göra skillnad i kampen mot både Assad-regimen i Syrien, och terroristorganisationen Islamiska staten, IS, men har hittills spelat en mycket oklar roll.
Den turkiska armén har stått för fot gevär medan IS slaktat människor på andra sidan gränsen, och IS har kunnat använda Turkiet som transitland för frivilliga och vapen. Utan detta åtminstone indirekta stöd, hade IS inte kunnat växa sig så starkt i Syrien och Irak.
Nu gör den turkiska AKP-regeringen, som ännu inte ombildats efter valbakslaget i juni, helt om och förklarar krig mot både IS och den kurdiska gerillan PKK, som kämpar för ett självständigt Kurdistan, för tillfället från baser i norra Irak..
Eftersom kurderna svarat för det mest effektiva militära motståndet mot IS i regionen, kan man fråga sig om krigsförklaringen mot IS är allvarligt menad, eller bara ett sätt att komma åt kurderna, som stärkts i kampen mot IS. AKP vill lika litet som nationalisterna se ett fritt Kurdistan.
Det kan också finnas inrikespolitiska motiv. I valet tog sig ett prokurdiskt parti, HDP, över den höga spärren på 10 procent, och omintetgjorde därmed president Recep Tayyip Erdogans planer på att omvandla sitt nuvarande huvudsakligen formella ämbete till en stark exekutiv presidentmakt.
Erdogan siktar därför av allt att döma på att utlysa nyval i höst. Genom att avbryta fredssamtalen med PKK och jaga upp stämningarna mot landets kurder, hoppas han kunna vinna sekulära nationalisters röster och avskräcka icke-kurder från att rösta på HDP. Därmed skulle AKP åter få monopol på makten.
Politiken är dubbelt farlig för Turkiet. Den hotar att destabilisera landet vars stora kurdiska minoritet till större delen bor utanför de traditionellt kurdiska områdena, samtidigt som den – sammantaget – försvagar motståndet mot IS. Flygattacker har visat sig vara begränsat effektiva i kampen mot IS.
Om IS börjar slå till inne i Turkiet, vilket den gjorde i en mycket blodig attack härom veckan, står Turkiet inför ett tvåfrontskrig i ett politiskt labilt läge. Det stärker möjligen Erdogans maktposition, men skadorna på landets ekonomi och utrikes relationer kan bli betydande.
Därför undrar man hur Nato resonerar när man välsignar Turkiets ”kamp mot terrorismen”, utan att göra åtskillnad mellan en genuin terroristorganisation som IS och en kurdisk motståndsrörelse som PKK - mot bakgrund av det förtryck som Turkiet under årtionden utövat och fortfarande utövar mot landets kurder.
Man kan inte kritisera Turkiet för att inte vilja ingripa militärt i Syrien, när USA och Europa inte är beredda att göra det. Och Turkiet förtjänar beröm för sin flyktingpolitik, som varit långt mer generös än Europas. Men Erdogan skulle för länge sedan ha stängt Turkiets gränser för IS, och inte hoppats på att terroristerna skulle förgöra en rörelse som han själv förhandlade med.
Att enbart upplåta en flygbas åt USA och göra några egna flygattacker mot terroristerna, räcker inte om Turkiet samtidigt slår mot kurderna. Förslaget om en ”IS-fri zon” i Syrien verkar också mest ha syftet att mota bort syriska kurder från området, och riskerar även det att spela IS i händerna.
Europa och USA måste kräva att Erdogan återupptar försoningsprocessen med kurderna, respekterar de demokratiska rättigheterna för alla medborgare i landet och visar allvar i kampen mot IS.