Enade vi stå, söndrade vi falla
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Klockan slår och det är dags att ta sig ut på planen. Publiken står och jublar och hejar på.
Domaren blåser i pipan och matchen går igång.
Det går lite segt i början, det vill sig inte riktigt och det är svårt att veta hur man ska göra för att ta övertaget i matchen. Men efter halva tiden in i första halvlek kommer matchen igång ordentligt.
Allt under matchens gång sker det lite fula och otillåtna saker. En av spelarna i motståndarlaget får en spark i skrevet av en lagkamrat, och viker sig. Han blir utbytt. En annan får gult kort för att ha brutit mot spelreglerna flera gånger om. Mitt lag protesterar, vi hade hellre sett honom utvisad, för det är trots allt grova brott mot spelreglerna som han har begått.
I mitt eget lag stämplas lagkaptenen för att denna ska skadas och bytas ut. Kaptenen, som vi i laget själva valt, är nu enligt en stor del av laget inte längre tillräckligt bra för att få vara med. Då är det en del spelare som hellre försöker slå ut lagkaptenen än låter den vara med. Men trots stämplingen viker sig inte kaptenen utan fortsätter istället att kämpar på.
Det är jämnt. Det är otroligt jämnt. Det är svårt att avgöra vilket lag som skulle kunna ta hem detta.
Båda lagen har flera målchanser men antingen skjuter man utanför eller så finns det där en målvakt som gör sitt jobb och räddar skotten.
Domaren blåser för halvtid och lagen går in i omklädningsrummet. I omklädningsrummet höjs rösterna, kritiken kommer från alla håll och kanter och laget är inte längre ett lag, det är nu enskilda individer som skiter fullständigt i lagandan. Från och med nu har mitt lag gått från att vara ett lag som samarbetar till att bli ett lag där själv är bäste dräng.
Det är lagkaptenen som får den mesta av kritiken. Kritik för att inte vara tillräckligt hård, eller tillräckligt mjuk. Kritik för att inte slå passningarna rätt eller för att prata nog högt och tydligt på planen. Kritik för att inte ta sin kaptensroll på allvar.
Hela tiden tänker jag på matchen. Hur vinner vi den om vi inte samarbetar som ett lag?
Det går inte att bygga ett lag när alla spelare vill olika saker, det går inte att bygga ett lag där en person målas ut som det svarta fåret och som problemet till varför vi inte skulle kunna lyckas vinna. Det går inte att bygga ett lag av egoism och "jag-klarar-mig-själv-tänk", där spelare dribblar själva istället för att ibland också passa bollen.
För att lyckas som ett lag måste man hålla ihop och stötta varandra. Man måste kunna möta hårt motstånd och inte ge sig. Man måste våga gå in och ta närkamper, även om dessa ibland kan vara rätt otäcka och hårda och man måste kanske ibland också förlora för att komma igen ännu starkare och bättre.
Så kom igen nu kamrater, socialdemokrater! Vi måste samarbeta om vi ska vinna matchen mot borgarna!