Almedalen som en jazzorkestrar där de olika musikanterna varierar samma tema på olika instrument. Och det är det Sverigedemokratiska slagverket som försöker sätta takten.
Det är anmärkningsvärt att nästan alla talare följde samma melodislinga.
Främst om klyftorna i Sverige, hur landet är på väg att rämna när utanförskapsområdena växer och innanförskapet bygger en ringmur kring sig.
Här har vi melodin i svensk politik kommande år.
Liksom partierna ur detta föder visionerna om att alla ska lämna sig trygga. På ett hållbart sätt. Samt att ”alla ska med” för att möta de stora utmaningar vi står inför … öka byggandet, investerande i inkluderande integration, helst under översyn av någon nationell samordnare …
En upplevelse var att notera hur socialdemokraternas Magdalena Andersson inledde med att prisa att Gotland nu försvaras av världens bästa stridsvagn – och se hur sossepubliken förvånat applåderade detta ängsligt, skolade som de är i att möta utländska hot med att sjunga I Natt Jag Drömde … det var ett saxofoninbrott vi kommer att minnas.
Och tänk att statsministern genom att inte vara i Almedalen gjorde sig mer närvarande än om han faktiskt varit där! Ett saknat instrument fanns ändå med.
Men mest intressant var som sagt ändå Åkessons framträdande, där han utan ursäkter återupprepade de mest bankade fram delar ur Per Albin Hanssons berömda tal från 1928.
Han gjorde sitt yttersta för att låta som en sosse anno 1970-tal, kryddat med lite utgjutelser över hur främmande element hotar vår svenska livsstil.
Detta borde vara en varningssignal till arbetarrörelsen. SD försöker sno tillbaka folkhemmet från socialdemokraterna. Just stjäla tillbaka, eftersom folkhemmet ursprungligen var en tankegång som odlades av unghögern. Framförallt av Rudolf Kjellén, som ville att nationalisterna skulle bli socialister, och väva samman de stridande grupperna med hjälp av sociala reformer.
Nation och socialism alltså, eller ”nationalsocialism” … som i början av 1900-talet hade en annan klang än det fick 50 år senare.
Unghögern på den tiden bekymrade sig för att nationen Sverige fallit samman i flera nationer, med borgerligheten på den ena sidan, och arbetarrörelsen på den andra. Därför skulle staten gripa in och överbrygga klyftorna, med sociala reformer odla en folkgemenskap, där landet blev ett hem för alla, i harmoni och utvecklingsglädje. Som skulle göra Sverige till det främsta av världens länder.
Alltså samma tanke som idag präglar alla andra partiers undertext. Men det är främst SD som nu tydligast framträder som ”kjellénare” och talar om behovet av att alla anpassar sig till den (enda) svenska traditionen.
Övriga partier följer liknande slingor, om att skapa en samhällsgemenskap som väver samman olika grupper till en helhet, men har olika idéer om vad som ska konstituera denna sprudlande helhet, men framförallt har olika syn på metoderna för att åstadkomma denna harmoniska skapelse.
De övrigas partierna väljer helst en försiktig flöjt, av den där typen som musikskolan frestade med. SD hamrar med träklubba på trumma.