Jag har länge funderat över varför svensk vänster inte har mer framgångar.
Vi lever ju i en tid som är ifrågasättande och radikal. Det är en slags vänstervåg som sveper över världen. Högern är dåraktig och folket söker nya berättelser.
Jag skriver ”en slags vänstervåg” därför att utvecklingen lett till att högerpopulister också har stora framgångar. Det som händer här just nu är att det som är kvar av svensk arbetarklass går högerut. Socialdemokratin är på väg att förlora sin position som industriarbetarnas parti. Och vänstern tittar förfärade på, utan förmåga att göra annat än att skrika och leva om, och agera så att ännu fler går till Sverigedemokraterna.
Vänstern är dessutom – anser jag – begåvade med en partiledare som inger sympati. Jonas Sjöstedt borde tälja väljarguld med täljknivar.
Och varför lyckas det inte honom när kapitalisterna skämmer ut sig så monumentalt. De profiterar på välfärdssektorn, fuskar med mätvärdena och uppträder allmänt asociala.
Varför har då inte det parti som tydligast av alla har haft en linje i dessa frågor mer framgång?
Detta har jag funderat mycket på. En hypotes är att de förändrade tiderna gjort att den gamla avgrundsvänstern börjat vakna till liv igen. Dels har de gått in i vänsterpartiet för att åter försöka göra skillnad. Dels har de höjt tonen i samhällsdebatten.
Dessa gamla vänsteraktivister har ungefär samma inverkan på folklig mobilisering som ett sprucket avloppsrör har för en restaurangs besöksfrekvens.
Jag började fundera i dessa banor när jag läser en gammal vänsteraktivist – Kjell Östberg – i gårdagens Aftonbladet.
Kanske är vänsterns motgångar till en del förknippade med att den gamla vänstern tycker sig ha vind i seglen. Och därför åter förgiftar samhällsklimatet.
Österberg skriver gråtmilt om att socialdemokratin borde börja tala om socialism igen. Men framförallt kritisera den stygga kapitalismen. Arbetarrörelsen behöver en berättelse om ett annat samhälle än den kapitalistiska jämmerdalen. Något att tro på när vardagspolitiken blir för trist. Det var så partiet en gång blev stort, hävdar han.
Jag tror att han har en poäng, men själv inte begriper vilken. Vad folk vill höra är hur dagens vardagsproblem ska kunna lösas. Och hur de hänger ihop med varandra, vilka värderingar som ligger bakom, vilka principer som ska vara vägledande för reformer och beslut.
Och att Österberg kan skriva en låååång litania om socialismen utan att nämna ett enda konkret socialistiskt förslag till åtgärd säger allt om bristerna i vänsterns tänkande. Det är vackert och typisk aktivistprosa, nära besläktat med religionens paradismyt.
Kanske hade det varit klädsamt att vi fått veta vad som är socialism när det gäller flyktingfrågan, för att ta ett konkret vardagsproblem som kommunpolitikerna idag har att hantera. Och som skapar stora problem inom den offentliga förvaltningen. Samt så tydligt påverkar vanligt folks verklighet.
Vänstern står handfallna inför denna typ av vardagsfrågor. De har ingen förmåga att själva adressera människors upplevelser. Vänstern skäller på andra partier som framgångsrikt utnyttjar situationen. Vänstern vågar inte analysera, utan idealiserar och solidariserar sig med vissa särintressen istället för att närma sig ”folket”.
Det tror jag är en förklaring till att vi lever i en vänstertid som går vänstern förbi.