Det finns en tv-serie som jag verkligen gillar, och som jag ser om och om igen trots att jag snart kan vartenda avsnitt utantill. Det är "Skenet bedrar" med en helt underbara engelska skådespelerskan Patricia Routledge i huvudrollen som medelklasskvinnan Hyacinth Bouquet som helst av allt vill tillhöra överklassen. Allt hon gör går ut på att odla hennes egen klart överdrivna självbild och upprätthålla den scenografi som hon skapat för sig själv. Ta bara hennes namn, Bouquet, som ödet tyvärr medelklassigt låter stava Bucket. Detta lilla misstag har Hyacinth själv rättat till. Det gäller ju att hjälpa verkligheten på traven när det behövs.
Det som är typiskt för Hyacinth Bouquet är henne önskan att utmåla världen på ett sätt som passar hennes självbild och som inte stör den livskuliss som hon målat upp åt sig. Det rör sig om ett elitistiskt snobberi utan dess like. En längtan att få det som man inte fick från början.
Även inom politiken finns det drag av elitistiskt snobberi. Ta bara Fredrik Reinfeldts Almedalstal där han avslutningsvis slog fast att han tyckte att Sverige ska välja en annan väg än en längtan tillbaka till den tid då Domus verkligen hette Domus och svartvita tv-program sändes på 14 tums tjock-tv. Självklart var syftet framförallt att försöka klistra en etikett på Juholts socialdemokrater som ett parti som vill vända tillbaka till det gamla och som präglas av naiv nostalgi. Statsministern var rent utav ironisk när han försökte få etiketten att fästa.
Samtidigt fanns det också ett annat syfte. Ett syfte som ingen ännu riktigt lyft fram i ljuset. Reinfeldt fick mig nämligen att tänka på Hyacinth Bouquet i sitt snack om Domus och små tjocka tv-apparater med svartvita tv-program. För på samma sätt som Hyacinth försöker distansera sig tills in egen arbetarbakgrund, som i tv-serien görs synlig tack vare hennes två proletära underklassystrar, genom att klanka ner på andras manér och livssätt så försöker Reinfeldt verka statsmannamässig genom att få Juholt att framstå som bonnig och dammig. Reinfeldt framstår plötsligt som elitistisk snobb från den fina Stockholsmförorten som ser ner på arbetaren från Oskarshamn.
Självklart finns det ett syfte med ett sådant agerande. Precis som Hyacinth Bouquet försöker ta kommandot när hon svarar i telefon med orden "The Bouquet Residence, Lady of the house speaking" så försöker Reinfeldt inmuta statsmannautrymmet i svensk politik genom att klistra en bonnig Domus-etikett på Juholt och därigenom själv försöka framstå som mer av Nordiska Kompaniet (NK) i svensk politik. Det är en exkluderande hållning av samma typ som överklassens sociala koder vars huvudsyfte är att de som inte hör hemma där ska veta sin plats och känna av att de inte platsar. Det är i grunden samma elitistiska snobberi.
Det är därför närmast tragiskt att se hur borgerliga debattörer med hull och hår har slukat Reinfeldts Domusbild och kopierar den till fullo. I gårdagens Norrbottens-Kuriren, tidningen som av en händelse delar initialer med den fina gallerian, kunde man läsa ledarskribenten Johan Erikssons ord: "Om man ska tro de samlade bedömarna är det Annie Johansson, Stureplanscenterns egen prinsessa, som tar över ... Att hon är ung, välutbildad och kvinna är tre solklara fördelar för ett parti i behov av att modernisera sin framtoning. Tänk er Annie Johansson i en debatt med en trög betongsosse som tycker att Domus ska heta Domus!" Det är uppenbart att Reinfeldts elitistiska snobberiet även slagit fäste hos honom.
Ta och kolla in "Skenet bedrar" så kanske du också slås av likheten mellan Fredrik Reinfeldt och Hyacinth Bouquet.