En av de hetaste politiska frågorna just nu är frågan om företags rätt att få kunna plocka ut vinster ur företag vars verksamhet finansieras med offentliga medel i form av skatteintäkter. På den borgerliga sidan är detta en icke-fråga eftersom man bekänner sig till den marknadsekonomiska läran. Möjlighet att plocka ut vinst är i borgerlighetens ögon en förutsättning för att man ska vilja driva ett företag. Finns inte denna drivkraft så saknas också motivation att bedriva företag som riktar sig mot denna marknad.
På vänsterflanken i svensk politik vållar frågan om vinster i välfärden större huvudbry. Åtminstone inom socialdemokratin. Vänsterpartiet har sin uppfattning klar sedan länge. Vinster i välfärden är per definition en styggelse eftersom de pengar som samlas in via skattsedeln ska spenderas i verksamhet som bedrivs i offentlig regi. Hos socialdemokraterna går debattens vågor minst sagt höga. I debatten inom socialdemokratin har två huvudsakliga linjer utkristalliserats, den ena som tar sin utgångspunkt i resonemanget om att skatter ska gå till den verksamhet de är avsedda för och att eventuella överskott ska användas till att höja kvaliteten, och en som bygger på att man i stället för vinstbegränsning ska fokusera på att skärpa kvalitetskraven och att vinster ska vara möjliga så länge kvalitetskraven uppfylls.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, har nu lanserat en tredje möjlig väg i vinstfrågan som är väl värd att diskutera. Förbundet vill nämligen göra kapitel 32 i aktiebolagslagen tvingande för företag som är verksamma inom välfärdssektorn. Detta skulle innebära att dessa företag måste vara "aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning". Ägarna till dessa företag får då bara ta ut statslåneräntan (diskontot), plus en procentenhet, av insatt kapital som vinst. På så sätt undantas inte företagen från möjlighet att göra vinster som kan återinvesteras i verksamheten eller nyttjas för att täcka framtida underskott. SSU:s ordförande Gabriel Wikström konstaterar att en sådan reglering måste åtföljas av andra regleringar för att inte företagen ska kunna "plocka ut vinster bakvägen" via höga löner eller att köpa tjänster eller betala höga hyror till syster- eller dotterbolag. Gabriel Wikström ser stora fördelar med sitt förslag. Han menar att man på detta sätt kan ge företag inom välfärdssektorn långsiktiga och tydliga spelregler. De kommer visserligen inte att kunna ta ut lika höga vinster som i dag, men å andra sidan kommer de att veta att de kommer att kunna plocka ut avkastning på kapitalet under lång tid. På så sätt gynnas långsiktigt ägande framför kortsiktigt.
Grundprincipen är solklar. De medel som samlas in via skattsedeln ska komma medborgarna till godo. De ska inte hamna i fickorna på någon företagsledare som bara är ute efter att gräva guld i välfärdssektorn. Samtidigt finns det säkerligen en rad goda krafter som är beredda att mot en rimlig avkastning bedriva verksamhet inom välfärdssektorn, och som kan bidra till mångfald och verksamhetsutveckling inom välfärdsområdet.
Det finns därför en klar poäng i att syna SSU-förslaget ordentligt och se om detta inte skulle kunna vara en utgångspunkt för en kompromiss på vårens partikongress som kan samla partiet i denna fråga. Det är bara synd att partikongressen ligger så långt fram i tiden. Socialdemokraterna skulle egentligen behöva sätt ner foten i denna fråga snarare än så. Men partidemokratin måste få ha sin gilla gång så att partiets medlemmar får tillfälle att diskutera frågan riktigt grundligt så att partikongressens beslut blir väl förankrat i alla led i partiet.