Baden-Württemberg är inte vilken liten delstat som helst i Tyskland, utan en av landets största och mest välmående delstater. Det är också en delstat som allt sedan 1953 haft en oavbruten konservativ ledning under det kristdemokratiska partiet CDU:s ledning.
Men i söndagens delstatsval bröts denna svit av CDU-segrar efter femtioåtta år när De Gröna stormade fram till att, efter ett i det närmaste fördubblat väljarstöd, bli största parti i delstaten. De Grönas Winfried Kretschmann blir därmed De Grönas första ministerpresident i en delstat.
Angela Merkel och hennes kristdemokratiska parti CDU fick därmed känna på hur det är att sitta på den tickande politiska bomb som kärnkraften kan utgöra. För ett halvår sedan stod förbundskansler Merkel i täten för ett beslut om att förlänga livstiden för de tyska kärnkraftverken för att sedan efter jordbävningen i Japan och de därpå efterföljande följande kärnkraftsproblemen panik stänga de sju äldsta reaktorerna för säkerhetsgenomgång.
Detta räckte inte för att desarmera kärnkraftsbomben utan den briserade med full kraft mitt under brinnande valrörelse. Angela Merkels hattande fram och tillbaka skapade uppenbarligen en hel del förvirring bland väljarna i Baden-Württemberg. Kunde man tro på förbundskansler Merkel i denna fråga, och hennes nyvunna kärnkraftsskepsis, eller skulle man lita på hennes kärnkraftskramande partivänner i CDU:s delstatsledning. Den fråga väljarna i Baden-Württemberg blev tvungna att ställa sig var vilken politik CDU egentligen företrädde.
Även det svenska Socialdemokratiska partiet har fått kännas vid vilken kraft det kan finnas i en politiskt briserande kärnkraftsboll. Detta skedde vid valet 1976 då det Socialdemokratiska partiet fick kännas vid att mista makten i riksdagsvalet till en regering som leddes av det då tydligt kärnkraftsfientliga Centerpartiet. Enligt valforskarna ska en av huvudorsakerna bakom maktskiftet vara just kärnkraften, en fråga som då verkligen stod i fokus för den politiska debatten.
Skulle situationen i Fukushima förvärras ytterligare, eller om den nuvarande situationen visar sig vara avsevärt allvarligare än man framställer den i dag, så kommer kärnkraftsmotståndet att växa sig mycket starkare än vad det är i dag. Chansen, eller risken beroende på hur man ser på saken, att denna kommer att prägla den svenska politiska debatten under lång tid framöver och kan då brisera ordentligt i valrörelsen 2014. Frågan är då inte om det kommer att påverka valutgången, utan i stället i vilken utsträckning frågan får genomslag. Det är i dag omöjligt att sia om vilken sprängkraft frågan kan få.
Mona Sahlin, som är en politiker med en extraordinär fingertoppskänsla för vilka frågor som kommer att bli stora, lyfte i sitt avskedstal inför kongressen i fredags fram energipolitiken som en av de stora framtidsfrågorna för socialdemokratin.
I sitt tal sade Mona Sahlin:
"Sellafield, Harrisburg, Tjernobyl - de tidigare kärnkraftsolyckorna väcks ur minnet. Tillsammans med frågan: kan det hända här? I mitt huvud ekar Tage Danielssons gamla monolog om sannolikhet, men utan att roa denna gång ...
Kärnkraften har upplevt en renässans på senare år. Förklaringen är främst i-ländernas ohämmade konsumtion och det enorma energibehov det skapar. Men en annan förklaring är klimatkrisen. Kärnkraftsutbyggnad är en frestande smitväg undan klimatutmaningen. Jag varnar för den ...
Så låt vårt framtida gröna folkhem vara fullt av energi - men utan olja och kärnkraft!"
Låt oss följa Mona Sahlins uppmaning och verkligen ta energiomställningen på yttersta allvar. Sellafield, Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima visar hur det kan gå om vi förlitar oss på kärnkraften som lösningen på våra problem. Låt socialdemokratin ta kärnkraftens hot på yttersta allvar, och låt oss visa på en alternativ och hållbar väg i energipolitiken.