Idag har det gått en vecka sedan Andres Behring Breivik krossade den norska idyllen. De första rapporterna om bomben i regeringskvarteren i Oslos hjärta kändes skrämmande och brutala. Hade Norge utsatts för ett dåd riktat mot en av dess viktigaste demokratiska institutioner? Vi hann inte få några riktiga svar innan bombdådet i Oslo hamnade i skuggan av skottlossningen vid ungdomslägret på ön Utöya i Tyrifjorden.
Ingen trodde väl inledningsvis att samme gärningsman som några timmar tidigare sprängt bomben i Oslo nu också stod i centrum för händelserna på Utöya. Men just så var det. Dåden hängde samman, och ingick i en djävulskt ond plan som denne Anders Behring Breivik ägnat timmar, dagar, veckor, månader och år att utarbeta. Men det kunde vi inte ana då, och utan att veta detta var dådet på Utöya tillräckligt vidrigt för att få det att vända sig i magen på en. Timmarna som kom och gick präglades av allt större chock och förfäran. Att följa tv-utsändningarna blev närmast till ett tvång. Sakta men säkert började vidden av det fruktansvärda som hänt söka sig in i medvetandets djupaste vrår, med en närmast påtaglig fysisk smärta som följd.
Inte blev det lättare att hantera när de överlevandes skräckberättelser kablades ut över världen, och man fick en första bild av hur helvetiskt det måste ha varit för ungdomarna därute på ön. Ungdomar som flydde för sina liv, som såg kamrater skjutas och dö, som gömde sig under sina kamraters döda kroppar för att få mördaren att tro att de redan var döda så att de skulle kunna undkomma hans dödande skott. Bilder som dessa ungdomar kommer att bära med sig under resten av sina liv, och som kommer att dela upp livet i ett före och ett efter, med blodbadet på Utöya som vattendelare.
Anders Behring Breivik har genom sin ondska och sin kallblodighet krupit långt under våra skinn och stuckit ondskans smärtsamma pilar djupt in i det djupaste av vårt inre. Han har krossat vår oskuldsfullhet och stulit en del av vår trygghet ifrån oss. Det som för många kan vara svårt att förstå är hur traumatiskt detta är för AUF, Arbeiderpartiet och hela den samlade socialdemokratin i Norden. Det har jag förstått av en del av kommentarerna till min ledare i måndags. I en av kommentarerna beskylls jag nämligen för att, som det står i kommentaren, "på hederligt (?) sossevis försöker dra nytta av vad som hände med sossarna i Norge...inte fint gjort.. !!" Detta för att jag skrivit om detta som ett angrepp mot socialdemokratin och dess idéer, och att vi ska möta detta genom att aldrig låta vår övertygelse släckas. Den som skrev kommentaren verkar inte alls förstå hur det känns för oss.
Dådet på Utöya, är ett angrepp som slår både mot demokratins grundvalar och mot själva socialdemokratin. Behring Breivik har motiverat dådet med att han ville skada Arbeiderpartiet som ett straff för det förräderi som partiet begått mot det norska folket genom "massimport av muslimer" och mångkulturalism. Han har också sagt att han angrep lägret på Utöya eftersom han ville tillfoga Arbeiderpartiet största möjliga skada genom att strypa den framtida nyrekryteringen till partiet genom att avrätta så många AUF-are som möjligt. Genom att välja Utöya slog han dessutom till på en av de platser där många norska socialdemokrater känt sig som allra mest trygga och harmoniska. På så sätt kunde han krypa under skinnet på oss och vrida om kniven där det känns mest.
Att uppmana folk att stå upp för våra ideal i det läget är inte att försöka dra nytta av situationen. Det handlar om att visa att vi inte tänker låta oss krossas, och att vi måste gå vidare. Det finns nämligen en framtid bortom Utöya som är värd att slåss för.