Jag har noterat en märklig företeelse bland människorna numera som bryter mot intrycket jag har av de äldre generationerna. Det verkar som om det blir mer och mer okej att dra på sig lån för de enklaste sakerna. Personer idag verkar inte se det som en stor grej att vara skuldsatt för livet, nej det är ju närmast normalt, till skillnad från det jag hör av de äldre som värdesätter att vara skuldfria. Låt mig ge förtydliga med exempel.
Studenter som inte får sommarjobb, för som vi alla märkt i det här politiska klimatet så är det inte lätt, väljer ofta att gå sommarkurser för att kunna ta fortsatta lån från CSN. CSN må vara hyggligt snälla jämfört med banker eller sms-lån, men det försätter ändå studenterna i skuld. Det handlar om hundratusentals kronor som de efter sin utbildning ska omedelbart betala tillbaka, fastän det idag är svårt att få ett nog välbetalt jobb, eller ett överhuvudtaget (undantaget vissa utbildningar så klart).
Ta lärarutbildningen som exempel. Den är runt fyra till fem år lång, beroende på ämneskombination och åldersgrupp i skolan, och CSN har ett maxat antal veckor som en kan söka lån för. Med sommarkurser så finns det inte en chans att kunna ta lån över hela utbildningen.
Väl ute på arbetsmarknaden så räcker inte lönen för att kunna betala tillbaka förrän en har nått hög ålder. Läkare har en lika lång universitetsutbildning, men dubbla lönen. Båda är lika skuldsatta. Rättvist? Mja.
Sen har vi ju stolpskotten som sms-lånar. Till en hyra, till en resa, till en ny iPhone, till vad det nu än är som berättigar en så korkad grej som riskerar att skuldsätta en inte bara en kort period, då sms-lån företagen kräver tillbaka mycket mer än vad de gav.
Samtidigt är det flera som drar på sig banklån för att ta körkort, anordna ett för stort bröllop eller köpa en tredje bil. Saker personerna hade kunnat leva utan.
I slutändan är vi skuldsatta upp över öronen för livet och hela vår inkomst, om vi lyckats skaffa oss en sådan, går till att betala av saker vi kanske inte ens använder längre. Vi skriver på avbetalning på mobiler över tre år, fastän den bara funkar i två. w
Vi står handfallna med avbetalningar men får bara tillfälliga jobb eller praktikplatser där arbetsgivare kan kasta bort oss när de känner för det då de fått så mycket mer makt och arbetstagaren så mycket mindre.
Vi har blivit en skuldsatt generation, mycket på grund av vår egen konsumtion, men också på grund av omöjliga förhållanden emellan universitetsstudier och arbetsmarknaden.
Det pratas om större möjlighet till skuldsanering, vilket är fint, men borde vi inte ha ett förebyggande arbete då det inte är svårt att se varför människor hamnar i den ekonomiska positionen?