Är det rimligt att regeringen använder skattebetalarnas pengar för att agitera? Var går gränsen mellan partiverksamhet och regeringens fögderi? Borde inte regeringens 400 tjänstemän hålla sig för goda för att lägga ut uppdraget att pedagogiskt förklara sin egen politik på konsulter?
Egentligen är det kanske inget att förvånas över. Alliansregeringen har hamnat i underläge. Massarbetslösheten biter sig fast på åtta procent, trots högkonjunktur. För att se en minskning till mer acceptabla nivåer tvingas prognosmakarna gå långt fram i tiden.
Med tanke på vad som händer i Grekland kanske man ska ta dessa prognoser med en nypa salt.
Dessutom verkar regeringen gå mot problem att få igenom en budget om det istället finns en majoritet för de rödgrönas förslag och nej till ett femte jobbskatteavdrag.
Så vad ska man göra. Jo, man kokar politik av ett utgiftstak.
Fredrik Reinfeldt ärvde av Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar ett ekonomiskt ramverk som fortfarande tål att hålla sig i.
I riksdagens partiledardebatt för en vecka sedan lät det nästan som om Fredrik Reinfeldt själv uppfunnit reglementet. Och att det var hotat av Socialdemokraterna.
Men varje budgetförslag Socialdemokraterna lägger är finansierat och ryms inom alla de begränsningar riksdagen ställt upp. Det är Reinfeldt som vill låta som att han är den ende garanten för sunda statsfinanser.
Problemet för Reinfeldt är att regeringens idéer tryter. Det märks i att regeringen bara har en idé att komma med: sänkta jobbskatter. Oavsett om det är arbetslösheten, kulturklyftorna eller segregationen som debatteras ska jobbskatten sänkas. Även bland de borgerliga debattsidorna märks oron för högerns långsiktiga idébrist. Både SvD och MUF-bulletinen Blått manar till borgerlig idédebatt. Men debatten har gått i dvala vad det verkar.
Svensk borgerlighet är som en vandrare som länge promenerat mot ett avlägset mål: regeringsmakten. Men väl där vid borgerlighetens Santiago de Compostela - finner man att alla de problem man skulle gå av sig finns kvar. Man ville rasera "Sosse-Sverige" för att använda Maud-Olofssons ord. Men nu vet man inte ens vart man ska.
Därför blir hotet mot det femte jobbskatteavdraget - denna gång riktat till de högre inkomstskikt som betalar statlig skatt - i praktiken ett underkännande av hela regeringspolitiken. Bara det faktum att vi har en regering som negligerar klimatproblemen, bromsar Sveriges energiomställning, säljer statliga bolag, sparkar ut sjuka ur sjukförsäkringen, låter infrastrukturen slitas ner ytterligare och tycker att marknaden ensam ska hantera massarbetslösheten - alltid med svaret att vi ska sänka skatterna och göra mindre gemensamt än tidigare - borde få folk att dra öronen åt sig.
Grunden är att Reinfeldts regering är svagare än han vill erkänna. Idémässigt och mandatmässigt. Det finns ingen majoritet för det systemskifte han genomför. Antingen får han fila ner nyliberalismen och söka stöd över blockgränsen eller fortsätta lita på SD.
Därför spelar nu Reinfeldt sitt enda höga kort: ansvarstagandet.
Det behövs många högerkonsulter från Kreab för att putsa upp budgetprocessen till en valvinnare.
Frågan är om det hjälper.