En regering som inte vill lyssna
SOCIALPOLITIK. Alliansregeringens politik pekar redan efter drygt ett och ett halvt år på att socialbidragskostnaderna, nyordet försörjningsersättning känns något fadd, kommer att öka. När skyddsnät försvinner finns snart bara socialhjälpen att tillgå. Fler människor kommer att tryckas ner ännu något stycke.
Vi fått en regering för mindre än halva Sverige, där människors trygghet ställs på undantag när Anders Borgs skattesänkningar prioriteras före allt annat.
Foto: BERTIL ERICSON / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sveriges Kommuner och landsting oroas redan för ett ökat kostnadstryck inom välfärdssektorn. De goda ekonomiska åren har kommit till vägs ände och för många kommuner hann de aldrig fram.
När det gäller a-kassan ligger nu en utredning som föreslår att alla ska omfattas av denna. Månadskostnaden för den enskilde ska enligt samma förslag hamna mellan 400 och 500 kronor.
I dag är omställningstakten på arbetsmarknaden så hög att allt fler någon gång i livet kan förlora sitt jobb. Då ska en väl fungerande a-kassa kunna erbjuda en fullvärdig försäkring för inkomsttrygghet och utan orealistiska kostnader för den enskilde.
Finansminister Anders Borgs sägs vara en god ekonomisk teoretiker, men hans politiska fingertoppskänsla verkar mindre än noll. Då trillar många märkliga förslag och tankar fram. Välfärd är inte en gren där högeralliansen på något sätt visat framfötterna.
Varför kan fler människor komma i arbete när a-kassan försämras? Istället har vi fått en fortsatt utslagning och en ökad otrygghet. Fler kommer att tvingas att söka socialbidrag, vilket i sin tur leder till ökande kostnader för landets kommuner. När kassan inte står för uppehället finns bara socialhjälp att tillgå.
Människors utsatthet vältras på så sätt över på kommunerna. Både vad gäller arbetslösa och sjuka. Samtidigt som de lägre kostnaderna i sjukförsäkringen, och försämringarna av a-kassan, ger nya friska miljarder till den borgerliga regeringen att fördela till medel-och överklassen genom sänkta inkomst- och förmögenhetsskatter.
När det gäller att hitta en formel som gör att människor kan återgå till arbetslivet istället för att stanna i långvarig sjukdom och öppen arbetslöshet står alliansregeringen allt mer tomhänt.
Något som de flesta är överens om är att vi måste verka för att få arbetsplatser som inte slår ut människor. Av sjukstatistiken framgår att det är en övervikt kvinnor som är långtidssjuka. Ofta handlar det om kvinnor i offentlig sektor. Men var finns den borgerliga politiken för detta?
För att få människor i jobb igen krävs förbättrad rehabilitering, och att de anställda får ett större inflytande över sina arbetsplatser. Många prestiger måste brytas ner för att detta ska lyckas.
Mindre konstruktiva är de välkända tankegångar som alliansregeringen lyft fram. Från det hållet handlar det mer om att stoppa "missbruket av de gemensamma trygghetssystemen" än om konstruktiva förslag som också stödjer dem som är sjuka eller som dras med en långvarig arbetslöshet.
Nu är det inte så att människor blir utbrända och långtidssjukskrivna för att de tycker det är roligt, men de borgerliga partierna tycks ha en klockarkärlek till de enkla lösningarnas magik. Drar kostnaderna iväg för sjukersättningarna ska helst ytterligare en och annan karensdag införas och sjukersättningen sänkas. När arbetslösheten ökar ska a-kassans ersättningsnivåer ifrågasättas
Vi har, i alla fall opinionsmässigt, fått en regering för mindre än halva Sverige.
Bild på Anders Borg :
Bildtext:
Vi fått en regering för mindre än halva Sverige, där människors trygghet ställs på undantag när Anders Borgs skattesänkningar prioriteras före allt annat.