Just nu befinner vi oss i början av andra halvlek i mandatperioden. Om två år är det dags för svenskarna att gå till val. De politiska strategerna strävar nu efter att höja den politiska temperaturen i landet. Det är också förklaringen till att finansministern nu lättar på svångremmen och låter pengarna flöda betydligt mer fritt än tidigare. Det ska finnas något som kittlar alla väljargrupper. Effekten av detta blir att budgeten blir oerhört spretig och ofokuserad.
Det stora paradnumret i den moderatstyrda regeringens budget är naturligtvis sänkningen av bolagsskatten. Denna satsning som kostar 7,6 miljarder kronor. Besvikelsen är säkert stor bland de borgerliga då sänkningen inte fått det mottagande hos näringslivet som man hoppats på. Att beskriva mottagandet som mer än ljummet skulle vara att gå till överdrift. Näringslivet frågar i stället efter insatser som på ett tydligare sätt förbättrar företagsklimatet i Sverige. Men de förslagen lyser medsin frånvaro i höstens budgetproposition.
Andra stora satsningar är infrastruktursatsningen på 1,5 miljard kronor varav sexhundra miljoner kronor går till Malmbanan och vägen mellan Svappavaara och Pajala. Dessa satsningar är naturligtvis både behövliga och välkomna, men det är ändå bara kosmetika. Satsningarna skulle varit betydligt mer omfattande och offensiva. Att regeringen konsekvent väljer att blunda för behovet av Norrbotniabanan är inget annat än skandal. Det inser till och de regionalt förankrade centerpartister som gått ut i ett gemensamt upprop i ett flertal tidningar.
Även det ungdomspaket på 2,2 miljarder kronor är bra använda pengar. Men regeringen måste se till att ta ett helhetsgrepp på ungdomsarbetslösheten. Att ena dagen presentera satsningar för att stärka ungdomars kompetens så att de kan konkurrera på arbetsmarknaden, efter att någon dag tidigare lagt fram förslag som de facto innebär att tusentals ungdomar kommer att lämna gymnasieskolan efter ett års gymnasiestudier utan teoretiska ämnen. Ungdomar som på lång sikt kommer att bli föremål för arbetsmarknadspolitiska insatser eftersom de kommer få svårt att konkurrera på arbetsmarknaden. Men regeringen kanske helt kallt räknar med att det är någon annan som får ta ansvar för dem då.
Inte heller innebär höstens budget något stort steg mot bättre ekonomi för landets pensionärer. Den skattelättnad som regeringen föreslår för pensionärskollektivet landar på ungefär en femtiolapp per månad. På Facebook kan man läsa ironiska kommentarer där pensionärer beklagar sig över de stora svårigheter de kommer att få med att bestämma sig hur pengarna ska spenderas eller investeras. Däremot är höjningen av bostadstillägget på 170 kronor per månad för de pensionärer som har allra lägst pensioner mycket välkommet. Det kommer att göra skillnad för dessa fattigpensionärer.
De övriga beståndsdelarna i Borgs plusmeny är av mindre karaktär och kan närmast liknas vid den rostade löken på hamburgaren. Det skulle ha behövts en annan och betydligt saftigare burgare än den sänkta bolagsskatten för att näringsvärdet i menyn skulle ha blivit godkänt.
Vi kan bara hoppas att Magdalena Andersson och Stefan Löfven hittat ett bättre recept på hamburgare än vad Borg och Reinfeldt gjorde. Ska Socialdemokraterna vara trovärdiga så får man inte satsa på en massa plustillbehör. Svenska folket behöver en basmeny som ger ny näring och ny energi så att tillväxten kan komma igång på allvar.